Därför ska nationella minoriteter skyddas och främjas

Av Johanna Parikka Altenstedt, sociolog / jurist

Kort historik av förtrycket av de nationella minoriteterna inom den svenska staten, och hur den även fastställts i lagar och regler.

Alla fem nationella minoritetsgrupper har funnits i Sverige under en lång tid. Judar har bott i landet sedan 1600-talet, och romer åtminstone sedan 1500-talet. Samerna är ett urfolk och har levt i det som nu är Sverige sedan urminnes tider. Tornedalingar och finsktalande personer har funnits här sedan långt före den svenska statsbildningen. Sverige och Finland var under drygt sexhundra år, fram till 1809, ett och samma land.

Nedan presenteras en kort sammanfattning om dessa grupper och deras historia.

 

Judar

Judar delas ofta in i tre olika grupper: ortodoxa dvs. renläriga judar som har hållit fast vid judiska traditioner och judisk livsstil, ultraortodoxa dvs. konservativa judar som har avvisat den moderna kulturen helt och hållet samt reformjudar, som också kallas liberala eller progressiva, som anpassat sig till det moderna samhället helt och hållet. Det finns idag cirka 14 miljoner judar i världen varav en bråkdel, 15 000 – 20 000, finns i Sverige.

Det finns idag fyra judiska församlingar i Sverige: i Stockholm (ca 4500 medlemmar), i Göteborg (ca 1000 medlemmar), i Malmö (ca 500 medlemmar) och i Helsingborg (ca 100 medlemmar). Jiddisch är det skyddade språket i Sverige även om många judar talar också hebreiska. Kulturellt skiljer sig gruppen från majoritetssamhället t ex genom sina matlagar som förbjuder bl a griskött och påbjuder kosher, samt sina vilodagar dvs sabbatslagarna, som anger att den stora vilodagen är lördagen och inte söndagen som hos majoriteten.

Judarna har kommit till Sverige sedan 1600-talet men Aaron Isaac från Tyskland var den första juden som fick bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen på 1700-talet. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom det en våg av judar till landet och staten tillät Sveriges första judiska församlingar att bildas i Stockholm och på Marstrand. Kort därefter kom även en större grupp till Karlskrona.

1779 utfärdade Kung Gustav III judereglementet som gav judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att uppföra synagogor och att ha vissa borgerliga yrken. Men de förbjöds delta i riksdagsval samt ingå äktenskap med andra än andra judar. Judereglementet avskaffades 1838.

År 1860 fick de judar som var svenska medborgare rätt att bosätta sig var som helst inom Sverige och äga fast egendom.

År 1863 tilläts judar ingå äktenskap med icke-judar och arbeta statligt inom vissa lärda och konstnärliga områden. De tilläts även rätt att äga fastigheter inom hela riket, och att vara lärare i svenska statliga skolor.

1870 fick de svenska judarna likvärdiga medborgerliga rättigheter i Sverige.

Den svenska berättelsen om judar handlar ofta om förintelsen och andra världskriget. Å ena sidan är det en berättelse om räddning, hur judar hämtades hit som flyktingar under andra världskriget från de ökända koncentrationslägren. Vi känner till de vita bussarna som kom till Malmö och Raoul Wallenbergs hjältemod i Budapest som räddare av ungerska judar är internationellt känt, bland annat har ett institut av mänskliga rättigheter i Lund har fått bära hans namn. Under slutet av kriget tog Sverige emot mellan 12 000 och 15 000 judiska flyktingar. Detta infattar de vita bussarna från kontinenten samt de danska judarna som hämtades med privata båtar på nattetid över Öresund. Den andra sidan av krigsberättelserna – den mindre kända – handlar om bl. a. hur Sverige bad tyskarna stämpla ett rött J i judarnas pass för att kunna avvisa asylsökare lättare vid gränsen, och hur akademiker, media och politiker kraftsamlade i samhället mot judiska flyktingar.

Men bland majoriteten är kunskaperna om de inhemska judarnas historia och kultur ganska vaga. Under 1995 to 2015 fanns en judisk teater i Stockholm med högklassig teater. De nuvarande skolorna med judisk profil i Sverige är Hillelskolan i Stockholm (grundad på 1950-talet) och Alexandraskolan i Göteborg (grundad 2002). Förskoleverksamhet med judisk profil finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. I större städer erbjuds även jiddisch som modersmålsundervisning på ett fåtal skolor. När det gäller äldreboende så finns det ett fåtal ställen med judisk profil, bl. a. i Göteborg och i Stockholm. När det gäller media, så har SR ett program på jiddisch. Inom pressen har vi Judisk Krönika som är en av Sveriges äldsta kulturtidskrifter. Sedan 1932 har den utgjort ett forum för debatt om främlingsfientlighet och minoritetsfrågor, med tolerans och pluralism som ledord.

När det gäller utbildning och samhällsutveckling ska man även nämna Forumet för judiska studier vid Uppsala universitet, samt folkhögskolan Paideia – the Europan institute for Jewish Studies in Sweden i Stockholm. Slutligen finns det ett ökat intresse för judisk släktforskning som måste företas på ett annat sätt än majoritetens släktforskning som har sin grund i kyrkoböckerna – där judarna inte finns med.

 

Romer

Romer är en av de största minoriteterna i Europa, men har inget eget land. De härstammar från grupper i norra Indien och har levt i Europa i över tusen år. Romer talar ett språk som är besläktat med andra indiska språk och som kallas romani/romska/romanes eller romani chib.

Historiskt har romani-talande ofta benämnts ”zigenare” av majoritetsbefolkningen. I tyskspråkiga länder används begreppet ”sinti” och ”roma”. Romerna blev 1971 erkända som ett världsfolk av FN, som ett eget kulturrikt folk med egna traditioner och med samma skydd av FN som ursprungsfolken.

Stereotyperna om och fördomarna mot romer har varit många och såväl grymheterna i hela Europa. Det romska folkmordet eller romska förintelsen är även känt som Porajmos (Pogrom) eller Samudaripen. 1944 drev SS-soldater i förintelselägret Auschwitz-Birkenau natten mellan den 2 och 3 augusti över 3 000 romer till gaskamrarna mot en säker död. Sedan dess har detta kallats för ”Zigenarnatten”. Se mer t ex på The Romani Archives and Documentation Center.

Ändå höll förintelsekonferensen 2021 i Malmö på att glömma romerna. (Kritik mot förintelsekonferensen: ”Romer inte inkluderade” (expressen.se) Myndighetssverige glömmer än idag antiziganismperspektivet när de arbetar med förintelsen och diskrimineringen.

Den första kända svenska texten om att romer kommer till Sverige finns i Stockholms tänkebok från 1512.[1] Då kom Greve Antonius med ett stort antal familjer till Norrtull i Stockholm. Forskare tror att han var samma person som kallades Antonius Gagino, som passerade med sin romska grupp genom Skottland 1505 enligt ett brev från den skotske kungen Jakob IV. Denna grupp kallades senare tattare i en svensk krönika av Olaus Petri.

De svenska romska grupperna genom historien samt idag är i en översiktlig uppdelning följande:

  • kalderash-romer som har sitt ursprung i Valakiet i Rumänien, där de hölls som slavar. Efter att slaveriet upphörde i Rumänien på 1800-talet sökte många familjer sig därifrån till bättre livsmöjligheter i andra länder.
  • kalé, på finska kaale, på romani kàlo, dvs finska romer. Deras modersmål är typiskt finska eller romani. Kalé utgör en stor del av romerna i Sverige (3 000 personer) och Finland (12 000). Finlands folkhälsomyndighet har fastställt att de finska romerna ”behandlas inte alltid jämställt på grund av svag utbildningsbakgrund och socioekonomisk ställning samt fördomar mot den romska kulturen. Det är bra om hälso- och sjukvårdspersonal känner till romernas seder och öppet frågar romer om deras kultur”.
  • tattare (resandefolket) som kom på 1500-talet.  Fram till 1900-talets början gjordes ingen åtskillnad i Sverige mellan romer och resande men under senare delen av 1900-talet blev de invandrade romerna benämnda ”zigenare” medan det äldre (resandefolket) blev kallade ”tattare” av gemene man.
  • 2000-talet har många olika europeiska romska grupper sökt sig till Sverige dels som flyktingar, t ex de sk Kosovoromer (som skyddades av UNHCR som fastställde att de tillhör minoritetsgrupper som inte fick sändas tillbaka till Kosovo då de riskerade att hamna i serbiska interneringsläger) samt rumänska romer som kommit för att arbeta och i vissa fall tigga under EU:s fria rörlighet under 2010-talet[2].

Svenska bestämmelser och regler om romer genom historien
Sedan romer kom till Sverige 500 år sedan tilläts de inte att bosätta sig fritt i kommunerna, och i och med det i Sverige var länge ett brott att inte ha ordnad försörjning eller fast adress kunde de arresteras som lösdrivare. Romer hade alltså ingen chans att bli en del av samhället då alla var tvungna att ha pass eller prästbetyg att visa upp om de lämnade sin hemförsamling. Något de inte kunde få. Enligt lösdriverilagen var en lösdrivare en ”person som icke har fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete, tiggeri och dylikt”. Efter 1885 dömdes lösdrivare till tvångsarbete i stället för till fängelse och detta sågs som en socialpolitisk åtgärd. Lösdriverilagen ersattes 1965 med en lag om ”samhällsfarlig asocialitet”, vilken avskaffades 1981. Ett invandringsförbud mot romer infördes 1914.

Skolplikt i Sverige infördes 1842 då alla barn skulle genomgå minst fyraårig folkskola. Det gällde dock inte romer, som tilläts in i den svenska skolan först 1959. Socialminister Gunnar Sträng underströk i riksdagen 1952 att romer precis som alla andra svenskar hade medborgerliga rättigheter. 1954 blev det möjligt för romer att resa in och ut ur Sverige (få pass) och det invandringsförbud som funnits sedan 1914 upphörde.

De resandes medborgarstatus har i modern tid aldrig varit ifrågasatt. Detta romanifolks historiska närvaro i Norden uppvisar en kontinuitet som sträcker sig över många hundra år. De resande fick rösträtt på samma sätt som alla andra svenska medborgare, förutsatt att de var myndiga och inte föll för någon av de många begränsningarna. Det förekom således både att resande var etablerade och hade en position i samhället, och att de var utsatta – det förekom såväl misshandel som folkmobbar jagade iväg dem. De resande hade alltså formellt rätt att rösta precis som alla andra, men det finns skäl att anta att de i vissa fall hindrades eftersom flera kommuner försvårade för dem att folkbokföra sig.

Kelderash-romer fick inte rösträtt förrän 1959. De hade en mer oklar medborgarstatus fram till 1950-talet. Men faktum är att också kelderash-romer i flera fall var svenska medborgare eftersom alla som föddes i Sverige sedan 1900-talets början automatiskt blev svenska medborgare.

Grymheterna mot romer var inte bara något under andra världskriget, utan vi har sedan 1500-talet haft en mycket sårig relation till romer vilket också är grunden till den brist på tillit som många vittnar om idag i frågor där romer och det allmänna (staten, regioner, kommuner) ska komma överens. Här nedan sammanställs några av de svenska bestämmelserna.[3]


1. Dödsstraff och slavarbete

På 1500-talet gällde dödsstraff för manliga romer som befann sig i landet. Blotta existensen av dessa män räckte som grund till att dödas med stöd i lagen. År 1577 bestämde kung Johan III att de ”tattare” som försökte komma in i Sverige skulle hängas. Vuxna kvinnor och barn tvingades till slavarbete i de nya gruvorna bland annat i Falu koppargruva i Dalarna.

2. Utvisningar
På 1600-talet beslutades det att alla romer skulle utvisas. Enligt lagen från 1637 skulle kvinnor och barn fördrivas och man hade rätt att döda männen utan rättegång. Denna s.k. hängningslag gällde t o m 1748. I Finland (som var del av Sverige då) erbjöds 1660 romer ödehus vid östra gränsen, där man tillät dem att bo mot att de skulle försvara gränsen mot ryssarna.

3. Stängdes ute från samhället
På 1800-talet kom s.k. Kalderash-gruppen in till Sverige från olika delar av Europa. Under 1900-talet stängdes de ute från samhället. Fram till 1960-talet tvingades de bo i tältläger och fick inte mantalsskriva sig i kommuner samtidigt som det var förbjudet att inte vara mantalsskriven. Svenska kyrkan vägrade döpa och begrava dem i kyrklig mark. Många har därför sökt sig till pingstkyrkor och Betania-rörelsen.

4. Förbjudna att invandra till Sverige
År 1914 till 1954 var romer förbjudna att invandra till Sverige. Detta trots att de var förföljda av nazisterna och romska folkmord begicks i koncentrationsläger. I riksdagsmotioner beskrevs romer som ”slödder” och ”moraliskt gift i samhället”.

5. Skulle överge sin kultur och assimileras
”Tattarefrågan” diskuterades flitigt i svensk politik 1880–1955. 1959 fick romska barn rätten att gå i skolan och romer fick rösträtt.  Så sent som i slutet av 1900-talet ville svenska staten att romer skulle överge sin kultur och försvenskas (assimileras).

6.  Romregister 2010-talet och seger i hovrätten 2017
Skånepolisens etniska register över 4700 romer polisanmäldes som diskriminering och Civil Rights Defenders stämde sedan svenska staten för etnisk diskriminering. Fallet prövades och vanns av Civil Rights Defenders i juni 2016. Tingsrättens dom överklagades av statens ombud Justitiekanslern till hovrätten som fastställde domen 2017. I och med att fallet ej prövades av Högsta domstolen har vi fått praxis från högre instans mot registrering på grundval av etnicitet.

Nu är det polisens och andra myndigheters ansvar att aktivt arbeta mot diskriminering och etnisk profilering av romer och andra etniska minoriteter.

Om det skyddade språket
Romani har ett avlägset ursprung på den indiska subkontinenten och placeras inom den indoeuropeiska språkgruppen, som omfattar de flesta språk som historiskt talas mellan Irland och Bengalen. Det är mycket nära besläktat med hindu och urdu. Variationer av romani är kale, lovari, gurbeti, svensk romani (resanderomani) och romani chib.

De två äldsta romska varieteterna i Sverige – svensk (romani chib) och finsk romani  (kalé) – är också de två mest hotade. Finska romer kan inte romani chib. Den första läroboken i romani kalé skrevs i Finland av fängelselärare Adam Lindh i Villmanstrand 1893.

Romani chib är närmare besläktat med svenska språket än finska, tornedalsfinska och samiska som tillhör de finskugriska språken.

Det är sedan 1500-talet som romer har talat romska i Sverige. I dag finns under 1000 talare men mellan 25 000–50 000 personer i hela landet som har svensk romani som sitt modersmål och en viss förståelse. Men kommunerna har stora svårigheter att rekrytera lärare. I förarbetet till erkännandet av nationella minoritetsspråk tillsattes en Minoritetsspråkskommitté. Sedan 2000 dess har en rad minoritetspråkliga satsningar riktats mot romani och då främst gentemot varieteterna arli, lovari, kalderash, finsk (kalé) och svensk romani.

Romska studier på högre nivå kan idag läsas på Södertörns högskola. Romsk design och smyckeskonst med mera kan man lära sig på satsningen Romskt kulturcenter i Malmö där även Malmö stad och länsstyrelsen har haft samhälls- och hälsokommunikatörer för den romska gruppen. Malmö muséer presenterade en stor utställning ”Vi är Romer” 2013–2014 och den turnerade därefter i flera städer. Valeria Redjepagic startade några år sedan instagramkontot ”Romska förebilder”. 

Romsk inkludering 2012–2032
Politiker och f d europarlamentariker Soraya Post är av romsk härkomst och deltog i arbetet med Delegationen för romska frågor inom Regeringskansliet, som lämnade över betänkandet Romers rätt – en strategi för romer i Sverige, den 30 juli 2010 till regeringen. Det blev startskottet för satsningen Romsk inkludering. Länsstyrelsen i Stockholm fick i uppdrag att sprida information om arbetet med romsk inkludering. Mirelle Gyllenbäck har varit koordinator för Romsk inkludering: ”Jag har alltid framhävt min romska bakgrund med stolthet. Jag har förmånen att vara bärare av flera olika identiteter. Att vara svensk, att vara rom, att vara kvinna, att vara ung i dagens Sverige, att befinna mig ute på arbetsmarknaden. Detta är något självklart för mig, något som jag inte behöver tvivla på eller behöva ifrågasätta.” (I programmet ”Möte med Mirelle Gyllenbäck – romani chib”, SVT play 2022)

Under 2012–2015 var Göteborgs stad, Helsingborgs kommun, Linköpings kommun, Luleå kommun och Malmö stad pilotkommuner i Romsk inkludering. 2015 – 2020 var Gävle kommun, Borås stad, Stockholms stad, Haninge kommun och Uppsala pilotkommuner i projektet.

Se mer i Roms inkludering i praktiken. Rapport av Länsstyrelsen Stockholm, 2020.

 

Tornedalingar, lantalaiset

Tornedalingar som har varit bosatta längs Torneälven samt i Kiruna, Gällivare-området är flerspråkiga och mångkulturella, men med ett eget språk som kallas för meänkieli (”vårt språk”) och som har influenser av såväl finska, svenska och samiska. Sverige har erkänt meänkieli som ett eget språk, men på den finska sidan av Torneälven, där många släktingar bor, är meänkieli en variation av finska enligt den finska klassificeringen. På den svenska sidan beräknas de utgöra en grupp på cirka 50 000 personer. Andra besläktade grupper är t ex kväner som är erkänt nationell minoritet i Norge och består av jordbrukare som utvandrade från Sverige-Finland till Norge på 1500-talet.

Matkulturen i Tornedalen består av renkött, torrkött, fisk, blodrätter (pölsä, verimakkara, blodplättar) kaffeost (istället för mjölk har man ost som håller längre, som smälter i kaffet),  hjortron och brödost (steks i ungnen till stora brödliknande plättor). Den traditionella kulturen innehåller även en tydlig byggnadsstil med fäbodliknande bostäder som kallas pörte/pirtti. Vidare ingår bastukulturen.

Tornedalingar/lantalaiset namnges som bottningar – som i Norrbotten – av Olaus Magnus på 1500-talet. Tornedalens äldsta icke-samiska bosättningar är troligen från 1000- eller 1100-talen. På 1300-talet var Norrbotten ett rikt och levande område med mycket handel både i syd-nord – riktning och öst-väst – riktning. Tornedalingar utövade redan från 1600-talet rennäring, jakt och fiske på sina egna rättsliga marker och vatten med stöd av regler om lappskatteland och lappmarksplakaten. De var statens skattesubjekt och läs- och räknekunniga. Svenskspråkiga bergsbrukare flyttade till Norrbotten på 1700-talet, och kyrkofolk på 1800-talet, för permanent boende och allt fler städer, gruvor och jordbruk, samt skogsbruk utvecklades i området, vid sidan av vattenkraften.

Den laestadianska kristna väckelserörelsen som kom till norra Sverige och Finland genom Lars Levi Lestadius på 1800-talet införde finska och meänkieli som predikospråk och innebar en stark revitalisering av språken efter årtionden av språkassimilation och språkförtryck i norra Sverige. Under 1990-talet började man anteckna språkets grammatik och översätta bl. a bibeln till meänkieli, vilket får anses startpunkten för skriftspråket. Sedan dess finns många författare som skrivit både på meänkieli och på svenska om tornedalingarnas liv och språkkamp, t ex Bengt Pohjanen, Mona Mörtlund, Mikael Niemi, Åsa Larsson.

Rennomadism i Tornedal avtog i gruppen och övergången till jordbruk skedde genom s.k. inre kolonisation som innebar att staten gav genom 1886 års renbeteslag och följande renbeteslagar gav ensamrätten för renskötsel till samerna trots att tornedalingar ägde och ännu äger renar[4]. Med andra ord har staten beslutat att tornedalingar på grund av sin etnicitet inte får sköta sina egna renar, utan får betala skötselavgift till samebyn de tillhör (koncessionsrenskötsel). Detta anses av forskarna vara en av formerna i det förtryck som staten och Svenska kyrkan utsatt Tornedalen sedan 1800-talets slut. Staten och kyrkan ville kolonialisera norra Sverige med det svenska språket, rätt kristen tro och rätt historiebeskrivning.

Redan på 1909 började man forska i rashygien och rasbiologi i Sverige, när Herman Lundborg grundade svenska sällskapet för rashygien. Rasbiologiska institutet grundades 1922 i Uppsala efter åratal av lobbyarbete från sällskapet. Tornedalingar och andra meänkielitalande utsattes för rasbiologisk forskning eftersom de ansågs tillhöra en lägrestående ras[5] enligt rasforskarna i Uppsala[6]. Men skallmätningarna, gravplundringarna samt språkförbudet riktade mot tornedalingar har varit mindre kända för den svenska allmänheten än övergreppen mot samerna[7]. Därför har staten idag infört en sannings- och försoningskommission som ska arbeta med att utreda historiska kränkningar och övergrepp på tornedalingar, kväner och lantalaiset. Arbetet har försenats pga. pandemin.

Språket
Nya arkivfynd bekräftar att det skett skallmätningar och fotograferingar av barn så sent som på 50-talet i svenska Tornedalen. Sverigefinländare kräver att 82 finska skallar återlämnas

Lyssna mer på t ex Sture Karlsson som berättar om skallmätningar sent in på 50-talet i skolan utan föräldrarnas kännedom: Sture Karlsson: Näytin kotona, kuinka multa koulussa oli mitattu pää – ”Hitlerin hommia”, sano äiti 1 augusti 2021 – Kesäpuhujat | Sveriges Radio

eller serien:

https://www.svtplay.se/jag-var-en-lagre-ras

Även Åsa Larsson, jurist och deckarförfattare som skrev årets bästa deckare 2021 enligt Deckarakademin; “Fädernas missgärningar”, berättar i sina böcker även tornedalingarnas berättelser.

Jenny Wennberg, journalist skriver som följer den 16 februari 2020 i artikeln ”Ni slog barnen svenska” i Aftonbladet:

”I skolorna i Tornedalen slogs barn för att de talade det enda språk de kunde. Så blev Meänkieli familjens språk, till värmen som bars vidare till nya generationer genom orden som inte fick uttalas i klassrummen eller på rasterna.

För även om staten slog, och de äldre hade fått lida för Meänkieli, blev det för andra generationer glada barndomsminnen, minnen av släktingar som förläget mumlade på svenska men blev hela, komplexa individer på tornedalsfinska.

Och vi lärde oss också meänkieli, fast vi inte skulle.

Men för många av oss blev språket halvt.

När regeringen nu bestämt sig för att utreda statens övergrepp mot Tornedalingarna är det för sent för många av de som skulle slås svenska i skolan. En skola som föraktade dem och aldrig såg dem som hela människor.

Förtrycket mot tornedalingarna är berättelsen om klasshat, städernas förakt mot landet, statens överhöghet och rasbiologin som fick fäste i Sverige.

Men för oss som stod dem nära blir det ett erkännande om att vad de utsattes för var fel. Att de förtjänade bättre än statens våldsamma försök att kuva dem. Att det faktiskt är en del av Sverige och svenskheten som någon måste ta ansvar för och en berättelse som inte får glömmas bort.

Sverige var en gång en stat som med våld försökte utplåna ett språk och en historia. Ni slog barn till tystnad.

Men de blev aldrig så tysta att de inte berättade för oss som kom efter vad ni utsatte dem för.”

Språket

Meänkieli [mɛʹænkje:li] (finska, ’vårt språk’) var tidigare benämnd som tornedalsfinska, och talas i svenska Tornedalen och Malmfälten.

Nedre delen av Torne älvdal befolkades av västfinnar och karelare under 1100-talet. Meänkieli skiljer sig från standardfinskan i samma grad som andra finska dialekter, bortsett från vissa lån från svenska. Skillnaden mellan språk och dialekt är snarare en politisk och språksociologisk än en lingvistisk definition. På den svenska sidan av Torneälven har staten bestämt att det är ett eget språk och tas upp i språklagen. På den finska sidan är det en dialekt av finska.

1880-talet inleddes en försvenskningsprocess, som innebar att barnen inte längre fick tala sitt modersmål i skolan utan enbart svenska. Språket erkändes som officiellt nationellt minoritetsspråk i Sverige genom regeringsbeslut 1 april 2000 med benämningen meänkieli.

Idag pågår omfattande revitaliseringsprojekt för tornedalsfinska dvs meänkieli bland annat med digitala verktyg. Det finns idag även en stark rörelse och en hel del förebilder som förstärker den tornedalska identiteten, vilket  t ex Charlotte Kalla är ett lysande exempel, hör t ex hennes Sommarprat på SR P1 2022, eller skogsrapgruppen Hooja, som fått kultstatus genom att göra tolkningar av den tornedalska mannens liv som väldigt många kan identifiera sig med.

 

Sverigefinnarna
För 2 000 år sedan skrev romaren Tacitus i sin bok Germania (98 år efter Kristus) för första gången om ett folk i norr som han kallade fenni som kan vara basen för ordet ”finnar” men även syfta på samer. Han beskrev ett jägarfolk där både kvinnor och män jagade, och som klädde sig i djurskinn.
Den sverigefinska historien i Sverige är lika djup och bred som hela den svenska historien eftersom Sverige i mer än 700 år bestod av en östra och västra rikshalva, Finland och Sverige, och flytten däremellan skedde regelbundet. I boken ”Magog, Sveriges första konung ” skrivs 1611 att ”Magog, Jafets son, Noaks sonson, var Skyternas fader och regerade först i Scytia Europæa, som nu kallas Finland.” Trovärdigheten i att Noaks sonson styrde riket kan ifrågasättas, men de svenska fornforskarna på 1500- och 1600-talet säkra på sin sak. Magog var stamfader till det svenska folket. Teorierna fick stort fäste i dåtidens Sverige, inte minst vid hovet, som gärna lyfte sin påstått ärorika historia.[8]

  •  

Svenska kungar grundade flera av Finlands städer och där talades (och talas) det svenska än idag, t ex Helsingfors, Vasa och staden vid östra gränsen vid Saimenkanalen till Ryssland; Villmanstrand. På 1530-talet inledde Gustav Vasa en omfattande ombyggnad av slottet i Åbo, som var Finlands residensstad. År 1556 utnämnde Gustav Vasa sin son Johan till hertig av Finland. Johan fick Åbo slott, där han både bodde och skötte sina förvaltningsarbeten.

Och man kan även påminnas om att finnar har funnits och talat finska i hela Sverige, från Karlskrona, Kristianstad och Lund till nordligaste Norrbotten.  Den gruppen som kanske är mest känd från medeltiden är s k skogsfinnarna, som flyttade pga. skatteskäl från Savolaxområdet i Finland till mellersta och östra Sverige och inledde lantbruket med s k svedjebränningsteknik.

Svedjebränning nämns redan i Olaus Magnus ”Historia de gentibus septentrionalibus” (1555) och många begrepp fick prefix ”finn”; finnfall är svedjefall hugget av finnar, finnstugan (pörte/pirtti) är en byggnad där en fjärdedel av rummet upptogs av en ugn, finntorp låg ofta så avsides att de boende sällan kunde besöka kyrkan om de inte skaffade sig tillfällig övernattning i s.k. kyrkbyar där bostäder fanns nära kyrkan. Gamla kartor avslöjar hur mycket finska och finnar som har funnits i Sverige: t ex Finnmarken, Alfta finnskog, Grangärde finnmark, Karlskoga finnmark, Kramfors finnmark, Malungs finnmark, Nås finnmark, Orsa finnmark, Rättviks finnmark, Torsby Finnskogscentrum. Bara i Dalarna finns över 500 finska namn på kullar och sjöar och gatorna heter ”gatu” (på finska: katu).

Men alla förblev inte skogsfinnar och jordbrukare, som de flesta finnarna i Värmland. I Bergslagen blev skogsfinnar smeder eller bergsmän. Mårten Finne i Löa, hittade kopparmalm vid Ljusnarsberg 1624   och det blev sedermera Nya Kopparberget. Finnen Göran Simonsson i Käxtjärn upptäckte silvermalm där under 1630-talet och det ledde till Hellefors Silververk. I och med den storskaliga gruvdriften blev skogsfinnarna förbjudna att svedja. Senare omvandlades även beskattningen till dagsverks-skyldigheter vilket bidrog enligt historiker till en proletarisering av den skogsfinska befolkningen som annars hade integrerats väl och en del tagit på sig framstående positioner i samhällen.

I Orsa Finnmark var Fågelsjöfinnarna kända för sin bösstillverkning. Järnet till bössorna framställdes i närbelägna blästerugnar från sjö- och myrmalm som utvanns i närområdet.

Sverigefinländarnas nationaldag firas den 24 februari 1796 när Carl Axel Gottlund, eller Kaarle Aksel Gottlund, född 24 februari 1796 i Strömfors i Nyland, i dåvarande Sverige, idag Finland. Han samlade under sin livstid berättelserna och kunskaperna om skogsfinnar under sina otaliga resor runt hela Sverige och lade basen till kunskaperna som vi har idag.

Skogsfinnarnas finska språk bevarades längst av allt i Värmland. Alma Gustavsson, född 1896 på Heinaho, Södra Viggen, Nyskoga socken, var en av de sista värmlandsfinnarna att tala finska språket.
Hon dog på 1980-talet. En del av språket hörs i en intervju 1957 med Johannes Johansson Oinonen, ”Nitaho-Jussi”, som dog 1965. Han anses vara en av de sista finsktalande skogsfinnarna som talade den genuina finska dialekten som talats i Sverige. Inspelningarna finns på Uppsala universitet.

Den gemensamma finsk-svenska historien och kulturarvet lämnas ifrån skolböckerna jämt och ständigt. I och med att den inte förklaras och att den finska befolkningens historia samtidigt inte heller beskrivs som en del Finlands historia – har den sverigefinska befolkningens tillvaro i Sverige under flera århundranden helt försvunnit från det kollektiva majoritetsmedvetande. Händelser som Kungens skyddsbrev till karelska kvinnor mot hansafarare 700 år sedan, finnar som dog i Slaget vid Lund 1676, Blodbadet i Ronneby 1654, grundandet av Finska församlingen i Stockholm 1577 (originalorgeln från 1790 finns än i Finska kyrkan) finns varken samlade eller beskrivna utifrån finskt perspektiv för majoriteten. Grythyttans äldsta finska bibel från 1500-talet, Karlskronas finska präster på 1700- och 1800-talet, med mera har helt fallit i glömska bland majoritetsbefolkningen. Det finns inget museum om det finska i Sverige heller, och inga dagliga tidningar, eller egna mediekanaler finns, som större språkminoriteter har i många andra länder. Det finns ingen finsk gymnasieskola och bara på ett av landets universitet kan man läsa finska. Idag när svenskar gör DNA-tester för att se vilka gener de har blir de ofta överraskade av att så många har så mycket finska gener.

Det är omöjligt att samla allt det finska i Sverige och det svenska i Finland i ett sådant här kort kapitel. Men den mycket värdefulla sammanställningen i tre delar ”Finnarnas historia i Sverige” (1990 – 1996) av professor Kari Tarkiainen rekommenderas varmt. Den innehåller t ex i del I beskrivningen av medeltida Stockholm som finnarnas huvudstad och det finska i Vasatidens Stockholm innehållande berättelser om t ex:

  •  Mickel Raukas finska piga,
  • Finska kyrkan och de territoriella Stockholmsförsamlingarna av Henrik Finne, en urgammal invandrare av det finska arbetsfolket på Södermalm i Stockholm,
  • av regeringskansliets finska referendarier – finnarnas ”klagomur” i Stockholms stad,
  • tillkomsten av en ”nationell” finsk kyrka i Stockholm,
  • huvudstadsfinnarna i valförteckningar och kommunionlängder,
  • Finlandsfödda tjänstemän vid ämbetsverk och kungens beväpnade väktare,
  • Petter Sutthoffs handelsbod[9], varuhuset för alla finnar.

Under andra världskriget kom det en del flyktingar från Finland, inte minst i norra Sverige när det s.k. tyska kriget pågick hösten 1944 när tyskar skulle lämna Finland och attackerade civila och städer. Därtill tog Sverige emot drygt 70 000 ensamkommande finska krigsbarn varav en stor del blev kvar senare i Sverige. Mycket av dessa krigsbarns upplevelser skulle kunna användas idag i samband med integrationsarbete av ensamkommande, men varken dokumentation eller forskning har bedrivits på ett systematiskt sätt av majoritetssamhället.

En stor våg arbetskraftsinvandrare kom till Sverige på 50 – 70-talet när svenska storindustrin och sjukvården behövde massor av arbetskraft. Som mest kom det 180 000 på ett år. Då grundades det finska klasser och tvåspråkighetspedagogiken utvecklades på 80-talet efter en hård kamp mot staten, då finska föräldrar bland annat gick i en skolstrejk 1984 under tre månader för att deras barn behandlades illa i de svenska klasserna.[10]

Från och med 80-talet har en annan typ av invandring från Finland präglat inflyttningen innehållande studenter och kvalificerad arbetskraft samt ”kärleksinvandrare”. För första gången på många år, strax innan pandemin, var utflyttningen från Sverige till Finland större än inflyttningen från Finland hit.

Undervisning på finska
Språkforskning vid Uppsala universitet anger att det sker språkmord av finska i Sverige. Språken kommer inte överleva till en tredje generation och aktiv revitalisering krävs enligt dem och Europarådet i Strasbourg. Enligt en kartläggning från SVT får 6000 barn idag finskaundervisning i en grupp av cirka 700 000 vilket är en alldeles för låg siffra för alla kommuner som ska erbjuda undervisning för sverigefinnar och även informera om den möjligheten.

Det finns några folkhögskolor som ordnar finska för andra generations finnar (vuxna) och kurserna blir oftast fulla med väntelistor, såsom på Axevalla i Skövde, Haparanda och på Littorina i Karlskrona. Högskolestudier i finska har avvecklats nästan från alla universitet i Sverige. Idag kan man läsa finska vid Stockholms universitet.

Fram till 1987 kunde det vara en merit att kunna finska. Förordning (1930:33) angående kunskaper i finska språket såsom befordringsgrund vid tillsättande av vissa tjänstebefattningar upphävdes den 1 augusti 1987 efter 57 år.

Samer

Samer har spritt sig i sitt land Sapmi över fyra stater; Norge, Sverige, Finland och Ryssland, men en gång i tiden var det en enhetlig region som de befolkade. Samernas historia går tillbaka tusentals år och enligt arkeologiska fynd gör att historien ständigt får skrivas om. På Vivallen nära Funäsdalen i Härjedalen låg en sydsamisk boplats med gravar, från vikingatid (750–1050 e.Kr.) och senare. Samer fanns då från Atlanten i väst till Vita havet i öst. Inger Zachrisson, docent i arkeologi beskriver fyndet på samer.se:
Bland kvinnorna i gravfyndet märks en flicka, 12–14 år.Hon har burit 22 dyrbara pärlor om halsen. En var av bärnsten, de andra av brons, tenn, bergkristall och glas. Två guldfolierade glaspärlor är från Orienten. Det är den enda kvinnograven med ett importerat bronsspänne – men fästat i skinn och inte i tyg. Kvinnorna på Vivallen har haft samiska dräkter av skinn och päls, med långbyxor.
De samiska barnen kan under vikingatid ha haft en bättre ställning än barnen i det nordiska samhället. Barnen på Vivallen har begravts som de vuxna. Tandslitaget visar att människorna på Vivallen främst levt av animalisk föda, kött och mjölkprodukter. De hade ingen karies.”

Samiska språk (variationer)
Samiskan antas ha varit ett ganska enhetligt språk vid den tiden för att sedan efterhand utvecklas till nuvarande språk eller dialekter på 800-talet e.Kr. I Sverige publicerades de första böckerna på samiska i början av 1600-talet. De var av religiös art och avsedda för missionsarbete bland samerna.

Under 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet var en variant av umesamiska det mest använda språket i skrift.

I Norge har nordsamiska varit det dominerande skriftspråket och det användes i den första boken, en katekes som kom ut 1728.

Alla samiska språk är klassade som hotade språk enligt FN-organet UNESCO. Allvarligt hotade idag är lule- och sydsamiska. Akut hotade är ume- och pitesamiska, med kanske 10–20 som fortfarande talar respektive språk. Det framgår av UNESCO:s språkatlas över hotade språk i världen.

Några samiska ord:

Abisko försvenskning av nordsamiskans Ábeskovvu ’skogen vid havet/det stora vattnet’.

Arjeplog svensk återgivning av pitesamiskans Árjepluovve  ’blötmyr’.

Gällivare svensk återgivning av lulesamiskans Jiellevárre från jielle ’spalt, mellanrum’ och várre ’fjäll, berg’.

Samisk sanningskommission tillsatt 2021
Regeringen tillsatte samisk sanningskommission 2021 för att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket. Uppdraget ska redovisas 2025.

På 1600-talet inledde kyrkan och staten på allvar kristnandet av samerna. Samerna tvingades att besöka nybyggda kyrkplatser såsom Jokkmokk, Jukkasjärvi, Arvidsjaur och Lycksele. Svenska kyrkans vitbok om samer samt officiell ursäkt för det förtryck som kyrkan stod för genom tvångskristnande och förbud mot samiska språket och jojk, med mera, presenterades 2021.

Samer räknades inte ens till människor (”folk”) av rasbiologerna utan Herman Lundborg såg samerna som ett hot mot folkhälsan. Detta har bidragit till att samernas hälsa inte har varit i fokus utifrån deras fysiska förutsättningar och vårdinsatser och stöd saknats fram till våra dagar. Vi vet att psykisk ohälsa är hög inom diskriminerade och marginaliserade grupper, och det syns t ex i självmordsstatistiken. Vidare var det först på 1990-talet som man ändrade normalkurvorna på BB för samiska barn gällande vikt och längd. Eftersom samer är generellt kortare, blev de samiska barn registrerade som underutvecklade systematiskt fram till dess, och föräldrarna skuldbelades.

Sedan staten och kyrkan tog olovligt samernas marker och rättigheter har det spridits i Sverige i berättelse och en idé om att samer inte skulle ha kunnat läsa och räkna, eller äga något. Denna bild har odlats genom berättelser om renägarsamernas nomadperioder med renarna, där de framstår som fria och vilda. Man har helt bortsett från historiska fakta som bekräftar att samer har varit skattesubjekt sedan århundraden.

Från och med 1600-talet finns det en noggrann bokföring av deras ägor och rättigheter hos Riksarkivet. 

Även på sidan samer.se finns berättelser om samernas skatteplikt, såsom dessa:
1) ”Redan från 800-talet finns en berättelse om skatteuppbörd bland samerna i nuvarande Norge. Då levde en storbonde på sin gård i trakterna kring nuvarande Tromsö. Han hette Ottar och var i tjänst hos kung Alfred den store av England. Det är kung Alfred som har låtit skriva ner Ottars berättelse. Ottar sade sig äga 600 tama renar, varav sex lockrenar. Varje år tog han upp skatt av samerna. Den rikaste måste betala 15 mårdskinn, fem renskinn, ett björnskinn, tio skäppor fjäder, en björn- eller utterpäls, ett skeppståg av valrosshud och ett av sälhud på vardera 60 alnar (ungefär 36 meter). Denna skatt som samerna var tvungna att betala var Ottars viktigaste inkomstkälla.”

Och i vikingasagorna finns vidare information om samernas skatteplikt på sin egendom:
2) ”I den isländske Egil Skallagrimssons saga från 1200-talet berättas om hur vikingen Torolv Kvällulfsson från Island gjorde skatteuppbörds- och handelsfärder till samerna. I sitt sällskap hade han beväpnade följen på upp till 90 man. Om mötet med samerna omtalas att: ”även mycket handelsvaror hade Torolv med sig och stämde genast möte med finnarna, tog upp skatt och höll köpstämma. Allt gick i samförstånd och vänskap med dem, och fruktan gjorde också sitt till fogligheten”. (Sápmis historia – Samer.se)

Under medeltiden ville faktiskt tre stater ha makten i norr och samerna tvingades att betala skatt till Sverige/Finland, Danmark/Norge och Ryssland.

Idag är kunskaperna om samernas kultur bättre än ett decennium sedan. Vi har blivit bekanta med Sofia Jannoks fantastiska tolkningar på samiska av t ex Abba. Vi lyssnar på Maxia Märaks rasande rapp på samiska. Vi har filmer som Sameblod och Kautokeinoupproret, och Britta Marakat-Labbas textilkonst finns på internationella biennaler och utställningar. Samerna har fått tillbaka rasbiologernas skall- och skelettsamlingar som grävts upp från deras gravar och de har fått en ny begravning. Men FN och Europarådetpåtalar återkommande brister i hur Sverige respekterar samers rättigheter som urfolk och hur diskriminering påverkar samers situation. Diskrimineringsombudsmannen och Sametinget har flera gånger efterlyst åtgärder som bryter med det koloniala arvet och diskriminerande strukturerna. Senast har det kolonialistiska perspektivet kommit upp i debatten genom konflikten om järngruvan Gallok som det brittiska bolaget Beowulf vill öppna, och som regeringen har gett tillstånd till trots att den ska ligga i anslutning av världsarvet Lapponia som är skyddsområde för samisk natur och näringsliv.

Så länge kunskaperna om samernas historia och språkliga behov är så låga som idag, kommer det bli svårt att revitalisera, skydda och främja. Från och med 1 september 2022 är domare Marie Hagsgård med i arbetsgruppen, och hennes bidrag som ordförande i Europeiska rådets kontrollkommitté över hur länderna implementerar ramkonvention för skydd och främjande av nationella minoritetsspråk och -kultur, kommer att bli värdefullt i sanningskommissionen.

 




[1] Romer i Sverige | Popularhistoria.se



[2] Begreppet ”EU-medborgare” har använts på ett felaktigt sätt av denna grupp av myndigheter i en felriktad välmening och därigenom skapat mycket förvirring kring kommunikationen. Begreppet används allt mindre nu.



[3] Och därigenom även finska lagarna eftersom fram till 1809 var Sverige och Finland samma rike.



[4] I Finland får tornedalingar sköta sina renar



[5] Notera att vetenskapligt finns bara en människoras, och inga inbördes raser såsom det ansågs då.



[6] Först kom kulturrasismen, sedan rasbiologin (hbl.fi)



[7] »Minoriteterna är de mest osynliggjorda i samhället« | Folkhögskolan (lararen.se)



[8] Enligt 1600-tals forskningen hade Magogs ättlingar varit goter som åkt på erövringståg runt om i världen och besegrat både egyptier och romare. Se mer t ex i  ”Een kort och nyttigh chrönica, om alla Sweriges och Göthes konungar,” 1656 av Petro Petreio. Boken finns på Kungliga biblioteket i Stockholm under namnet: ”Krönika. Svenska Kungar. Kvinnliga Krigare, 1611”



[9] Sutthoff | Svenssons Nyheter (zaramis.se)



[10] Skolstrejken i Rinkeby 1984 – Wikipedia

Leave Comment

We have 5 more demos designed for you. Check them out: