Domstolar i Sverige måste lära sig skillnaden mellan barnet bästa, barnets perspektiv, och barnperspektivet

”/”

Glad Elvis och Madde. Pappa hämtar glass.

Det pågår en ständig förvirring av vad vi pratar om när vi ska försvara barnen och ge dem en chans att bli delaktiga i beslut och processer som väsentligt påverkar deras liv och möjligheter. Särskilt illa är det i domstolarna idag, där den svenska praxisen har i princip eliminerat barnets röst i alla civila domstolsprocesser såsom vårdnadstvister. Det är faktiskt upprörande eftersom vi dels bryter mot flera lagar och konventioner som förklarar med tydlighet i skrift att barn ska – SKA – höras. Och i och med barnens rättigheter härstammar från FN och mänskliga rättigheter har FN:s barnrättskommitté under årtionden skapat fram praxis som gäller. Något som idag kanske med god vilja gäller i brottsmål i Sverige men absolut inte i t ex vårdnadstvister.

Barnets bästa är en formulering som finns i flera lagar och innebär att den ska styra beslutsfattandet och dömandet. I vårdnadstvister är det dessutom domstolar som har ansvaret att utreda ärendet enligt dess beskaffenhet ex officio – alltså självständigt och ta initiativ om det krävs. Men istället har domstolar i Sverige sedan länge abdikerat och istället delegerat detta ansvar till socialtjänsten och särskilt familjerätten. Jag har träffat familjerättshandläggare, senast i Lomma, som på fullt allvar har sagt till mig att det är de på familjerätten som avgör vem som får vårdnaden och att det är deras uppdrag. Men vad har vi domstolen till för om de bara administrerar och aldrig bedömer i sakfrågan?

Problemet, lilla socionom där, är att du ställer sällan krav på att utredningen som du gör ska vara a) opartisk b)saklig c)objektiv. Det betyder att du ska inte alls besluta dig för någon. Det är inte ditt beslut. I en rättsstat ska sådana beslut byggas på en gedigen grund: först ska du skaffa grundfakta från båda föräldrar, du ska höra dem och analysera det de säger – inte agera en megafon som idag ofta – och du ska framför allt se till att de kan styrka det de säger. Vilka bevis finns? Vilka vittnen? Finns det? Om pappan babblar på om mamman utan en tillstymmelse av bevisning eller något som styrker det han säger – då kan inte du ta in detta som fakta i din utredning. Du ska hämta tillförlitlig information från vänner, grannar, mormor och farfar, och inte minst från förskolan och skolan, samt fritids, och slutligen kompisar och andra nätverk. Du ska kolla på nätet hur barnets – och föräldrarnas – närvaro ser ut där, är de trovärdiga i det de säger eller är de något annat på nätet?

I själva verket är din utredning bara ditt eget tyckande ofta. Och jag har sett fall där ni socionomer går mer än i spagat för att finna saker som stödjer era förutfattade meningar. Så funkar det inte i en rättsstat och därför ska domstolen hantera bevisningen och döma.

I den här röran brukar barnets vilja bli något som man slåss om. Om barnet vill samma sak som socionomen, då skrivs utredningen så den stödjer barnets vilja. Om barnet inte vill samma sak som socionomen, då anser man inte att barnets vilja spelar någon roll.

Barnets vilja är aldrig barnets bästa enkom. Barnets bästa är en vuxenbedömning som innehåller bland annat en riskanalys. Föräldrarnas jobb är ju att rusta och älska barnet så att det blir en balanserad, välutbildad och social vuxen och delaktig medborgare i samhället. Risker som hindrar detta måste beaktas. Barn och tonåringar lever ju här och nu, och har väldigt lite av framtidsperspektiv. Ett år i deras liv är hur länge som helst, för en vecka är hur länge som helst. Vuxna ska ta huvudansvaret och inte fråga: Vad vill du? och sedan agera bara på det. Men vuxna ska beakta barnets vilja. Om barnet har hamnat i fel sällskap och skolgången havererar, då kan man inte pga kompisar vara kvar i det destruktiva även om barnet vill. Men man kan ju se till att några kompisrelationer ännu kan upprätthållas även om man skulle byta skola.

Enligt Barnkonventionens artikel 2 och 12 som ska läsas ihop, SKA barnet höras t ex i domstol eller hos socialen i sådana här frågor, med åldern och mognad beaktad såklart. Men barnet ska få uttrycka fritt sin vilja på ett tryggt sätt, utan hot eller repressalier, barnet ska förstå frågan och vad hens åsikt betyder, och vara informerad. Det är inte lämpligt att t ex ena föräldern är med när frågor ställs. Den som ställer frågor ska förstå barnet och dess förutsättningar, det ska inte vara ledande frågor och allt ska dokumenteras ordentligt, tillsammans med vem som finns i rummet och vad domstolen gett för instruktioner. Om barnet har kognitiva funktionsnedsättningar eller neuropsykiatriska diagnoser måste det beaktas och man ska kunna få barnet att uttrycka på många sätt vad barnet vill – eller inte vill. Inom brottsutredningar blir man allt vassare på att höra barn.

Men vet ni vad?! De svenska domare i tingsrätterna och även hovrätterna har helt självmant bestämt sig för en praxis av att barn ska inte höras i domstolar, men de har inte heller säkerställt att barnet hörs på ett propert sätt av socialen eller någon annan, t ex psykologer. Nej, de har gett familjerätterna en carte blanche att skriva vad som helst, och sedan tar de det som den tyngsta bevisningen i ärendet och ytterst sällan går emot socialens ”utredning” som kan alltså mycket väl vara gjort med att inte ens tala med den andra föräldern och att prata med barnet – obandat – en kvart i telefon. Där har ni barnets rättssäkerhet idag i Sverige. De är helt lämnade för slumpen och rättslösa i frågor om boende, umgänge och vårdnad samtidigt som vi slår oss för bröstet att vara så himla bra land för barnen. Pyttsan. Vad gör det för nytta om i slutar aga barnen, men sedan misshandlar dem psykiskt – ofta i åratal då processerna är extremt långa i Sverige? Vilka trygga medborgare växer ur den grunden? Med tillit mot myndigheter?

Föräldrarnas perspektiv är naturligtvis en del i barnets bästa. Socialen som straffar en part och slösar hundratusentals kronor för att rusta den andra parten i en tvist agerar inte i barnets bästa. Socialen får aldrig elda på konflikterna, vilket de gör ideligen. Ofta kommer Prusiluskan fram – det kan vara han – som dessutom börjar uppfostra föräldrarna genom hot: om du inte gör så här, då betraktar vi det som att du inte är lämplig förälder och skriver att vi rekommenderar den andre parten för ensam vårdnad. Det händer ofta att socialen hotar. De förväntar sig lydnad och tystnad av föräldrar när de bombastiskt ska besluta om det viktigaste människor har – familjen, hemmet, relationen mellan barnet och föräldrarna.

Nej, om ett barn vill uttala sig i rätten, då ska ett barn få uttala sig i rätten. Då kan domaren själv se hur barnet mår, om beskrivningen av barnet i journaler stämmer med hur barnet verkar i verkligheten. Och domstolar måste lära sig en mycket basal sak:

Barnets bästa = helhetsbedömning med barnperspektivet i fokus, som domstolen ska göra självständigt och baserad på styrkta rekvisit och evidens.

Barnperspektivet = hur processer, människor, institutioner, med mera verkar utifrån barn som intressenter, målgrupper, klienter. Hur sättet att agera påverkar barnen. Ser vi dem? Hör vi dem? Gör vi gott för dem? Häri finns bland annat den så ofta bortglömda riskanalysen.

Barnets perspektiv = hur det enskilda barnet ser på saken. Den enskildas perspektiv. Kan också vara gruppens perspektiv, dvs t ex förskolebarn – hur ser de på vissa saker.

Idag uppfylls inte något av dessa perspektiv när våra domstolar dömer vårdnaden slentrianmässigt hit eller dit. Det bästa rådet för dig som funderar på att dra igång en vårdnadstvist är: om det förekommer våld och hot, sexuellt utnyttjande – driv det stenhårt via polisen som brottmål. Men låt inte familjerätten komma mellan, för de vänder ofta det så att förövaren får med deras stöd hela vårdnaden eftersom du – som vill skydda dig och ditt barn – är inte ”samarbetsvillig”. Som sagt deras bevislösa bedömningar innehåller sällan någon gedigen riskanalys som lagen kräver.

Och skulle du driva ett fall angående otillbörlig vårdnadsutredning mot socialen i förvaltningsdomstolen, då får du inte rättshjälp, för det svenska systemet är baserad på att du betalar en privat hemförsäkring från dina beskattade pengar och sedan bestämmer försäkringsbolaget vilka mål som de ersätter – och de har bestämt att enskilda får inte stöd för att driva fall mot staten och kommuner. Så det är bara o punga ut pengarna själv. Dvs du har inga verkliga, tillgängliga och effektiva rättsmedel som EKMR artikel 6 och 13 kräver. Samtidigt betalar du kommunalskatt som går till kommunen som försvarar sig säkert med ett dussin medarbetare som jobbar heltid med lön för att bekämpa ditt åtal. Inte direkt equality of arms heller enligt mänskliga rättigheter.

Så kan du, håll dig borta från socialen och tingsrätterna tills de har lärt sig vad som står i Barnkonventionen, EKMR, föräldrabalken, socialtjänstlagen och några till lagar. Idag är nämligen huvudregeln att inte följa landets lag.

Leave Comment

We have 5 more demos designed for you. Check them out: