Jag gjorde djupstudier med två ÅK1 gymnasieklasser (15-17 åringar) 1999-2000 om vad det gjorde på nätet och varför, samt vad deras föräldrar gjorde på nätet och vad föräldrarna visste om det barnen gjorde. Det var tydligt redan då att för ungdomar var nätet relationsteknologi – man inledde, upprätthöll och bröt relationer på nätet, samt underhöll sig och sina vänner där, medan deras föräldrar använde nätet som bibliotek och informationsdatabank och sällan knöt några relationer.

Jag såg även nya trender och traditioner, t ex upptäckte jag hur man på den tiden gjorde familjernas egna hemsidor, som skyltfönster mot världen – vi finns – och därifrån utvecklades stödgrupp och tradition att skapa änglasidor till döda(de) barn, vilket var väldigt starkt eftersom det mest privata – sorgen efter ett förlorat barn – blev helt transparent och riktat mot hela världen, även världens kritik ofta. Jag minns väl en som svarade min fråga – ”det är vår privata sorg, vi sörjer som vi vill, och vi vill visa barnet till hela världen”. (De hade bild på det döda barnet).

Jag såg även hur intimitet som begrepp började förändras i och med väggarna till hemmets privathet började bli allt mer genomskinkliga. Som dagsaktuell referens är t ex hur unga kvinnor i Iran plötsligt kunde inte längre ta av sig sina slöjor hemma och hemma hos kompisar, för någons bror eller vem som helst kunde ta en bild och lägga ut på nätet!

Och angående trakasserier på nätet, så frågade jag ungdomarna om de blivit trakasserade på nätet och om de trakasserat och fick redan då jakande svar från många i materialet. Deras föräldrar visste inget och trodde inte att de skulle ens försöka lägga sig i – föräldraauktoriteten försvann och föräldrarna abdikerade i och med ungdomarna hade kunskaps-/teknikauktoriteten. Jag tror att många av dem också utvecklade ett ganska gränslöst sätt som i grunden handlar nog om att man anser sig att ha rätt att utnyttja andra för att tillfredställa sina egna behov omedelbart och utan impulskontroll.

Jag doktorerade aldrig pga att jag hade svårt att hitta en professor som förstod internets som social media, jag var lite för tidig. Men jag fick ihop materialet till en licentiat i alla fall. Men det som också var intressant på den tiden var att det fanns ett motstånd mot sådan kritisk forskning angående internet i Sverige på den tiden. Jag läste även forskning från Finland och från Danmark och där var det mycket mer balanserat. Men på något sätt politiserades internet här och det blev att ”ungdomar ska få vara i fred, internet är deras fritidsgård, och vuxna ska inte lägga sig i”. Sådan forskning som min, som drog slutsatsen att vuxna – föräldrarna måste bli mer delaktiga och kunniga för att kunna hjälpa ungdomarna växa på ett hälsosamt sätt – ansågs vara moralpanik. Även den stora spelindustrin oroade sig för detta. Så det är inte så konstigt att vi är där vi är idag. Diskursen är helt enkelt att allt är tillåtet på nätet och då hjälper inte små punktinsatser här och där.

Här kan ni läsa min licentiatavhandling: Den sociala offentligheten: en mediepedagogisk studie av den reflexiva familjen och internet (diva-portal.org)

/ Kommentarerna modereras inte i förväg och omfattas inte av webbplatsens utgivningsbevis.