När Yttrandefrihetsgrundlagen stiftades 1990 var syftet att den skulle gälla svenska medborgare, se t ex proppen 1990/92:64, kapitel 1 §§ 1-2 där det står ”varje svensk medborgare” och inte ”var och en” som det sedan kom att heta i lagtexten. Men i en proposition kan man läsa vad lagstiftaren ämnade att lagens syfte och ändamål skulle vara, och det finns ingen tvekan om att lagen skulle finnas till för att säkra en fri och demokratisk debatt i Sverige, medieinnehåll samt konstnärliga uttryck som en del av det svenska demokratiska statsskicket. Tanken var inte att utländska separatister kan föra sin kamp som gäller ett annat lands inre angelägenheter genom svensk media och offentlighet. I och med Sverige nu passivt tittar på hur de kommunistiska kurdiska Rojava-kommittéerna i Öcalans sanna anda använder vår inrikespolitiska debatt som vapen i en kamp mot Turkiet, NATO och USA, och samtidigt skadar Sveriges yttre och inre säkerhet, uppstår frågan om vi har med performanceart att göra eller utländska intressen som försöker infiltrera och påverka oss.

Den kurdiska autonomin

Under det syriska inbördeskriget 2011 ledde det vänsterorienterade Demokratiska unionspartiet, Partiya Yekîtiya Demokrat, PYD – grundad 2003 – ett försök att upprätta en ny konstitution för den autonoma kurdiska regionen. Syriankurdernas parti Kurdish National Council, KNC, och PYD bildade sedan ett gemensamt ledarskapsråd för att driva de erövrade städerna. Den kurdiska milisen ”Folkets skyddssenheter” YPG, tog sedan kontroll över alla statliga institutioner inom det territoriet. YPG gick in i konflikten genom att inta staden Kobanî den 19 juli 2012, följt av tillfångatagandet av Amuda och Efrîn nästa dag. Städerna föll utan större sammandrabbningar, då syriska säkerhetsstyrkor drog sig tillbaka utan något nämnvärt motstånd. Den syriska armén drog sig ut för att slåss någon annanstans.

PYD tillkännagav officiellt sitt regionala självstyre den 9 januari 2014. Val hölls, folkförsamlingar – kommittéer upprättades och det västkurdistanska Rojavas konstitution godkändes. Detta ledde till inrättandet av den autonoma administrationen för norra och östra Syrien (NES/Rojava) 2016. Anhängare av Rojava hävdar att händelserna utgör en social (maoistisk) revolution med en framträdande roll som spelas av kvinnor både på slagfältet och inom det nybildade politiska systemet, såväl som i genomförandet av ”demokratisk konfederalism”, en form av liberal socialism som förespråkar decentralisering, jämställdhet och behovet av lokal styrning genom direkt demokrati. Ekonomen Björn-Olov Kvidal, som är aktiv i syndikalismen och NATO-motståndets extrem vänster har beskrivit kurdernas vision som samhällen utan demokrati eller diktatur med självstyrande lokala råd. Inspiration har hämtats från Mao Tse Tung och Abdullah Öcalan.

YPG var Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien och erhöll luft- och landunderstöd av USA 2015, i samband med slaget om Kobani i Aleppo, vilket blev en vändpunkt i kriget mot IS. Samtidigt betraktas YPG och närstående grupper som terroristorganisationer av Turkiet och Qatar.

Rojava-kommittéerna är kommunistiska skapelser i Öcalans anda

De politiska och sociala förändringarna som äger rum i Rojava har till stor del inspirerats av den kurdiske ledaren Abdullah Öcalans maoistiska politik. Den 13 november grep den italienska polisen Abdullah Öcalan, grundare och ledare för det kurdiska arbetarpartiet (PKK), på Roms flygplats. Han hade precis kommit från Moskva med ett falskt pass och efter arresteringen bad han om politisk asyl i Italien.

Öcalan föddes 1948 i en by i östra Turkiet och studerade statsvetenskap vid Ankara University, där han blev maoist. År 1973 hade han organiserat en maoistisk grupp – som från början inkluderade kurdiska såväl som turkiska militanter – vars mål var en socialistisk revolution i Turkiet. Efter år av rekrytering och indoktrinering av anhängare bildades PKK formellt den 7 november 1978. Året innan begick han sitt första kända mord, det på en ideologisk rival som anklagades för att arbeta för regeringen. Sedan dess har gruppen utvecklats till ett dödligt uppror mot Turkiet. Genom sina baser i Syrien och Libanons Bekaa-dal genomförde Öcalan en hänsynslös kampanj, skenbart för kurdisk självständighet. Men som allmänt tillgängliga interna PKK- dokument tydde på var det slutliga målet är skapandet av en maoistisk stat i områdena Turkiet, Iran och Irak. (Se mer här: https://www.fpri.org/article/1998/11/who-is-abdullah-ocalan/).

Öcalans ambitioner definierades tydligt 1995 vid PKK:s femte kongress, där ”Resolution on Internationalism” uttalade att ”Genom att effektivt argumentera för socialism och genom att sprida socialistiska idéer till befolkningen i regionen är [PKK] den globala socialistiska rörelsens avantgarde.”

PKK:s fiende: Palme

1984 var PKK en av grundarna av Revolutionary Internationalist Movement (RIM), en sorts löst strukturerad maoistisk version av Lenins Komintern som också inkluderade Perus lysande väg (Sendero Luminese). Samma sommar, 1984, terrorstämplade den svenska regeringen PKK och placerade nio medlemmar i kommunarrest. Den 6 augusti 1985 höll PKK:s dåvarande talesperson för Europa, Huseyim Yildirim, en presskonferens med budskapet att PKK kommer att betrakta Sverige som Kurdistans fiende om Sverige inte ändrar sig. Den 22 oktober 1985 fick Olof Palme ett hotbrev från PKK i Köln. Ungefär samtidigt förklarade PKK-ledaren Abdullah Öcalan under ett massmöte i Köln att Palme är ”Kurdistans största fiende i Europa”.

Olof Palme mötte Turkiets premiärminister i FN hösten 1985, och därmed var Sverige det första landet i Västeuropa som handlade med Turkiet efter militärkuppen 1980. Sveriges relationer med Turkiet förbättrades. Diplomatiska relationer förnyades, handelsavtal slöts och ASEA fick avtal att bygga tunnelbana i Istanbul.

Som bekant har det så kallade kurdspåret varit uppe flera gånger i samband med Palmemordet, men de tre tunga ryskvänliga opinionsbildarna Jan Guillou på Aftonbladet (styrkt att han jobbat för KGB) Pierre Schori (styrkt att han jobbat för Kreml) och Sverker Åström (styrkt att han jobbat för Sovjet/Ryssland) lyckades vända mediernas vinkel om kurdspåret till en diskussion och debatt om dessa (utlänningarnas) civila rättigheter i samhället – inte helt olikt den diskussionen som nu råder om yttrandefriheten. Särskilt lyckades de att vrida huvudet på Public Service. Det är utan tvekan ett faktum att medierna inte vände på varje sten och förklarade inte läget korrekt till det svenska folket, och missbrukade därmed det förtroende de fått för att upprätthålla samhällsdebatten och opinionsbygget i demokratin. Alla röster fick inte komma till tals. Ett gräv om det kurdiska spåret som aldrig utreddes klart och städades bort av ryska illegalisterna kan du läsa i Världen idag: här.

Även f d UD-tjänsteman Bo Theutenberg har skrivit om detta i sin serie av böcker ”Dagbok från UD”. I del 3 har kapitel 48 (sid 65-135) titeln Mer om KGB-infiltrationen i Sverige. I detta kapitel identifieras bl a de i UD verksamma sovjetspionerna Getingen och Solstickan. I det 104 sidor långa kapitlet 49 Kontraspionaget – Palmes order: ”Samverka med KGB” finns uppteckningar från författarens samtal under 2016 med förre chefen för SÄPO:s Kontraspionage Olof Frånstedt. I dessa samtalsuppteckningar framkommer viktig information om KGB, STASI med flera öststatliga underrättelseagenturer samt om dessas i Sverige verksamma agenter och spioner. Bo Theutenberg skulle som folkrättssakkunnig ha följt med Olof Palme till Moskva i april 1986. När UD:s kabinettsekreterare Pierre Schori – trots att Palme hade sagt att Theutenberg skulle följa med – på egen hand åkte till Moskva i januari 1986 för att förbereda toppmötet i april, sade Bo Theutenberg upp sig – 10 dagar innan Palmemordet – i protest mot Schoris undfallenhet mot Sovjet.

Theutenberg blev aldrig förhörd av Palmemordsutredarna och SÄPO fick inte utreda mordet utan belamrades med andra saker att ta itu med. Den avlyssningsbanden som fanns på PKK avfärdades av åklagare i Palmeutredningen och de analyserades aldrig färdigt än mindre användes i målet.

Theutenberg beskriver den efterföljande mordutredningen som den ultimata underkastelsen under Sovjet. ”Ett räddhågset Sverige vågar inte ens påtala KGB-inblandning i mordet på sin statsminister. Sveriges folk hålls utanför mordet och de borgerliga partiledarna medverkar tyvärr i mörkläggningen” skriver han i del 5 av Dagbok från UD. Läs mer om hans böcker här.

Öcalan arresterades på sin flykt när han försökte förgäves få politisk asyl i flera länder. När han gömde sig på gregiska ambassaden i Kenya infiltrerades hans personskydd av Mossad, kenyanska underrättelse och amerikaner med hjälp av svensk avlyssningsteknologi. Israelerna kom på en plan om att erbjuda Öcalan en möjlighet att bli utsmugglad från ambassaden till Kurdistan. Han svalde bettet som erbjöds genom två kurdiska underrättelseagenter. Senare samma eftermiddag, den 14 februari 1999, gick ett team av kenyanska underrättelsetjänstemän och Mossad-agenter till den grekiska ambassadörens hus och omringade det, och när Öcalan, som uppnått kultstatus bland kurder, kom ut arresterades han och flögs till Turkiet. Detta ledde till en del diplomatiska kriser. Ilskna kurder runt om världen utsatte kenyanska ambassader för attacker så att Kenya fick stänga alla sina ambassader i världen under en period. Greklands regering skämdes på grund av safe-haven de hade erbjudit Öcalan i Afrika.

Det är känt att Öcalan uttalade sig i sin rättegång 1999 om att han kände till att en PKK-grupp hade dödat Olof Palme. Öcalan, berättade 1 juni 1999 för en turkisk domstol att hans ex-fru kan ha legat bakom mordet 1986 på den tidigare svenska premiärministern Olof Palme. ”Det här är en konspiration som har lagts på mina axlar,” sa Öcalan till domstolen från sin skottsäkra glasbunker. Han nekade till att ha gett några order att döda Palme efter att Sverige vägrat asyl till tidigare PKK-medlemmar, men han sade att han hade hört att en kurdisk separatistgrupp var ansvarig. ”Jag har fått information om att PKK Rejin dödade Palme”, ​​sa han och tillade att hans tidigare fru och hennes nya man låg bakom den rivaliserande gruppen, baserad i Europa. ”Kesire Yildirim och Huseyin Yildirim grundade den här organisationen och ville utveckla den”, sade han.

S-minoritetsregering satte Sverige på pottkanten gentemot Turkiet

Sedan deklaration av autonomin har Rojavas invånare hjälpt till att pressa tillbaka Islamiska staten för att få kontroll över nästan all mark i Syrien öster om floden Eufrat. De ser sin modell av gräsrotsdemokrati som en modell som kan implementeras i hela Syrien i framtiden (precis i Öcalans anda). Att deras gräsrotsdemokrati är maoistsik kommunistisk samhällsmodell – som dock inte fungerade i Kina och blev centraliserat kontrollstat –  nämns sällan högt i den svenska pressen trots yttrandefriheten här.

Sveriges regering ledd först av Stefan Löfven och sedan av Magdalena Andersson stöttade YPG och PYD fram till Ukrainakriget 2022. Det socialdemokratiska partiet deklarerade till exempel i november 2021 att de avsåg att fördjupa sitt samarbete med PYD, som en del i en uppgörelse med den vilde kommunistiske riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Stödet till PYD var hennes villkor för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister i omröstningen sommaren 2021 då hon valdes att leda en minoritetsregering. Partisekreterare Baudin förklarade i ett pressmeddelandeden 24 november 2021 att ”Socialdemokraterna fördjupar samarbete med självstyre” och listar skälen till detta. Inget av dessa har med svensk inrikespolitik, eller svensk säkerhetspolitik att göra. Allt handlade om det som händer i Syrien och ISIS-kalifatet, dvs intressen som berör andra staters inre angelägenheter.

Folkrätten erkänner inte Rojava som självständig

Inför statsminister Ulf Kristerssons besök i Ankara för att diskutera Sveriges inträde i tog Sveriges regering avstånd från YPG och PYD med motiveringen att ”det finns en tvivelaktighet och problematik när det gäller dem som skadar vårt förhållande till Turkiet”. Att förlora det stödet som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har öppet gett Kurdistan och i viss mån betraktat autonomin som en egen statlig enhet, t ex i samband med att man förhandlade hemtransporter av svenska ISIS-soldater och deras familjer, är naturligtvis ett bakslag för Rojava. Samtidigt visar deras beteende, att autonomin inte är på länga vägar på den nivån som hos en självständig stat – bristen på de diplomatiska insikterna visar detta tydligt. Detta torde vara också skälet till att trots årtionden av kamp för självständighet har inget land i världen erkänt Kurdistan eller någon del av den som självständig nationalstat. Enligt folkrättsliga principer ska Sverige respektera de erkända nationalstaternas rätt till sina inre angelägenheter, och i detta fall handlar det om Turkiet.

Det som den tidigare regeringen gjorde är oförlåtligt och skulle kallas för korruption i andra länder. Magdalena Andersson köpte en röst av den politiska vilden (f d vänsterpartisten), kommunisten och f d stridande medlemmen i kurdiska milisen YPG, Amina Kakabaveh, med en överenskommelse om att stödja kurderna bl a i Syrien med cirka 3,9 miljarder kronor mellan 2021 och 2023. Detta beskrivs i Middle East Monitor den 13 december 2021:

“Sweden also announced a boost in its assistance in Syria to $376 million by 2023. Stockholm says the funds are aimed at ”strengthening resilience, human security and freedom from violence”, along with improving ”human rights, gender equality and democratic development”. “

Sedan 2012 drog Sverige ned på den diplomatiska verksamheten i Damaskus och ambassadverksamheten har bedrivits primärt från Beirut, eftersom säkerhetsläget i Syrien och relationen med Assad har varit dåliga. Det är inte troligt att UD annonserar ett bistånd ovan till Assad-regimen, som man inte har någon kontakt med – utan det är sannolikt priset på Amina Kakabavehs röst på Magdalena Andersson som minoritetsregeringsledare under drygt ett år. En dyrköpt röst för dessa pengar hade kunnat användas för vårt försvar, skola och omsorg. Nu gick det till det maoistiska kurdiska försvaret, deras skolor och deras omsorg.

Ann Linde skrev om detta uppskattande på Twitter den 10 dec 2021:

“Appreciate sincere discussion with SDC’s Ilham [Elham] Ahmad on the situation in northeastern Syria. Sweden remains active partner.”

The Syrian Democratic Council, SDC, är den politiska grenen av syrianska demokratiska styrkor som är en gemensam milisorganisation för de olika kurdiska miliserna som kämpar i området för sin självständighet inom AANES, Autonomous Administration of North and East Syria. SDC arbetar för implementering av den (maoistiska) pluralistiska, demokratiska och decentraliserade styrskicket för hela Syrien. Ahmad är idag ordförande av SDC.

Ryskt stöd till kurderna med målsättning att försvaga Turkiets relation till NATO och till USA

Gästforskare Dauren Aben på Eurasian Research Institute in Kazakstan analyserade Putins strategi med kuderna 2017 som följer. (August 2017 No. 20 issue of the “Asya Avrupa: Haber-Yorum” journal.)

“När president Putin talade vid FN:s generalförsamlings 70:e session i september 2015 precis vid tröskeln till den ryska militära interventionen i Syrien, antydde han att Ryssland skulle intensifiera sitt stöd till de syriska kurderna. Han uttalade följande: ”Vi bör äntligen erkänna att president Assads regeringsstyrkor och den kurdiska milisen är de enda styrkorna som verkligen bekämpar ISIS och andra terroristorganisationer i Syrien. Ja, vi är medvetna om alla problem och konflikter i regionen, men vi måste definitivt överväga den faktiska situationen på plats.

Det efterföljande införandet av de ryska flygattackerna inte bara garanterade Assad-regeringens överlevnad, utan också hjälpte den kurdiskledda Syrian Democratic Forces (SDF), som redan stöddes av den USA-ledda koalitionens flygstöd, vapen och rådgivare på plats. Därigenom kunde SDF återta initiativet i sina militära operationer mot ISIS och utöka det territorium som den kontrollerade längs den syrisk-turkiska gränsen.

Efter att Turkiet sköt ned ryskt attackflygplan den 27 november 2015 gjorde Ryssland ändringar i sin politik gentemot de syriska kurderna, för att visa upp sin viktiga roll i den kurdiska frågan. I februari 2016 tillät Ryssland att den självutnämnda Rojava-regeringen öppnade sin första utlandsrepresentation i Moskva. Även om inga ryska regeringstjänstemän, diplomater eller politiker var närvarande vid öppningsceremonin, var detta uppenbarligen ett repressalier mot Turkiet. Rojavas representationskontor fungerar i Ryssland lagligt som en icke-statlig organisation (NGO) och erkänns inte formellt som en diplomatisk beskickning av det ryska utrikesministeriet. De syrisk-kurdiska intressen i Ryssland borde företrädas av den officiella Damaskus-utsedda diplomatiska beskickningen enligt ryska UD. Men detta drag uppfattades allmänt som ett tecken på Rysslands tysta stöd för det kurdiska målet om självbestämmande. Därefter öppnade de syriska kurderna sina uppdrag i Prag, Stockholm, Berlin, Paris och Haag.

Det är möjligt att Ryssland medvetet döljer vissa aspekter av sitt samarbete med de syriska kurderna, men, ännu viktigare, är det uppenbart för Moskva att engagera sig i realpolitik i Syrien, eftersom Kreml eftersträvar flera strategiska och taktiska utrikespolitiska mål som involverar Turkiet. Först och främst är Rysslands syriska kampanj en del av dess strävan att återinföra sin globala ställning, och genom att stödja den syriska regeringen och samtidigt ställa sig i linje med de syriska kurderna visar Ryssland att dess kritiska intressen i Syrien och Mellanöstern sträcker sig långt utöver att stödja Assads regim. Genom att spela det ”kurdiska kortet” planerar Moskva att återinträda i regionen som en permanent mäktig aktör, och därigenom påverka Turkiets politik, motverka USA och försvaga Turkiet-U.S.A. samt förbindelserna mellan Turkiet.”

(Författarens inofficiella översättning, se originalet på: https://www.eurasian-research.org/publication/russian-policy-towards-the-syrian-kurds/)

Rättsliga alternativ för Sverige för att rädda ansökan

Det är viktigt nu att identifiera hur Ryssland spelar Sverige via kurdernas intressen, precis som vid Palmemordet. Denna gång ska vi inte gå i politisk koma utan regeringen måste strida mot dessa infiltreringar, påverkansoperationer och andra ingrepp på vår säkerhet. Vi har krig i närområdet och våra grannar i Baltikum, Polen, Danmark och Norge – runt om oss förväntar sig att vi blir medlemmar i NATO och kan förstärka denna nordiska flank, inte minst för att försvara Östersjön. Finland förväntar sig särskilt ett commitment av Sverige eftersom landet väntade in Sverige för att kunna gå in i NATO hand i hand – det vore oförlåtligt att sinka Finlands NATO-medlemskap. Något som  Putin och rysk ledning sannerligen skulle anse vara en fin framgång för deras strategi.

Vi har lagstiftningen på plats för krigssituationer men när vi är i gråzonen mellan fred och krig, då finns det inte så mycket prejudikat att hämta från tidigare domar. Samtidigt definieras det som att vi är redan i en cyberkrigföring och såväl myndigheterna som företag och organisationer har fått skyldigheter att säkra sin verksamhet mot utländska påtryckningar och påverkansförsök. I Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) har vi den nya formuleringen sedan första januari 2023 i 5 kap § 4:

4 §    /Träder i kraft I:2023-01-01/ Om någon enligt 1 kap. 10 § meddelar en uppgift i syfte att göra den offentlig i ett program eller en teknisk upptagning och därigenom gör sig skyldig till något av följande brott, gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för det brottet:
   1. uppror, högförräderi, spioneri, grovt spioneri, utlandsspioneri, grovt utlandsspioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott,

Om det hade varit krigstillstånd, då hade vi kunnat använda paragrafen och dess hänvisning till brotten landsförräderi, landssvek och/eller försök till det. Men som det är idag, kan vi inte göra det. Detta bör bli en prioriterad fråga för regeringen om vi menar allvar med att skaffa oss robust motstånd mot påverkansoperationer och psykologisk krigsföring.

Men det finna andra – kanske simpla – paragrafer, men värda att prövas. Det viktiga är att identifiera sabotörerna och kunna lagföra dem. Tryckfrihetsgrundlagen identifierar några brott som undantag från grundlagsskyddet. (Det finns många undantag, så detta med yttrandefrihet är inte alls så absolut som det verkar i den svenska debatten; t ex barnporr och reklamrestriktioner är undantag från yttrandefriheten.)

Ett brott som skulle kunna användas är förolämpning. Men då krävs det att den som har blivit förolämpad – Erdogan – i detta fall, själv anmäler brottet och tar rättegångskostnaderna. Det skulle kunna dock ge honom upprättelse och inte minst även en lektion i hur rättsstater fungerar. Att bara projicera hans ansikte med kurdiska symboler eller pridefärger kanske inte räcker men dockan som hängdes (”avrättades”) upp och ned i Stockholm innebar mycket stark symbolik och även en hotaspekt. Den skulle man kunna pröva rättsligt som förolämpning enligt kapitel 7 § 4 i Tryckfrihetsförordningen.

7 kap: 4 §  Som tryckfrihetsbrott anses förolämpning som innebär att någon riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet. Lag (2018:1801).

Uppvigling skulle också kunna komma till användning om uppviglingen kan tolkas som ett försök att förleda till att inte försvara Sveriges gränser och självständighet.

7 kap 5 §  Som tryckfrihetsbrott anses uppvigling som innebär att någon uppmanar eller på annat sätt söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger krigsman i tjänsten.

I brottsbalken finns bestämmelser som är också angelägna.  Till exempel kan man fundera om inte beteendet av en svensk riksdagskvinna (och medborgare) som kräver 3,9 miljarder kronor som pris för sin röst i en statsministeromröstning, för att sedan föra in medlen till en militär separatistgrupp som strider mot ett land som Sverige har diplomatiska förbindelser med, skulle kunna falla under § 4 nedan. Kakabaveh har ju uppenbarligen representerat de kurdiska organisationerna i sitt agerande och sannerligen inte varit lojal mot Sverige.

BrB 19:1, 2 st

Om någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten ska med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för detta, döms också för högförräderi. Lag (2009:396).

2 §  Den som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter, dömes, om det ej är högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och högst åtta år.

4 §  Svensk medborgare, som utan tillstånd av regeringen eller den regeringen bemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet som rör riket, så ock envar, som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som före- träder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt till fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, högst fyra år.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt, dömes till fängelse, lägst ett och högst sex år, eller, om riket var i krig, till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. Lag (1976:509).

Så här skriver regeringen i den svenska Nationella säkerhetsstrategin från 2017. Den får ses som styrmedel eftersom den ger politiska riktlinjer för myndigheter och andra aktörer.

”Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande

Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet. Stor vikt behöver läggas vid vår förmåga att avhålla den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige, enskilt och tillsammans med andra. Medborgarnas försvarsvilja och samhällets krisberedskap är ett nationellt intresse och en grundläggande del av totalförsvaret och för den samlade motståndskraft som behövs för att möta hot mot Sverige. Samhällets krisberedskap är en angelägenhet för alla och ska utformas för att kunna hantera olyckor, störningar, kriser och krig. Utgångspunkter är att alla samhällsaktörer tar ansvar för och utvecklar krisberedskapen inom sitt ansvarsområde, och att samverkan med berörda aktörer sker.

Totalförsvaret förbereder Sverige för höjd beredskap, och består av civilt och militärt försvar. Det civila försvaret bygger på samhällets krisberedskap och samhällets samlade motståndskraft. Det civila försvaret ska värna civilbefolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld. Det militära försvaret ska enskilt och tillsammans med andra försvara Sverige och främja vår säkerhet och har ett särskilt ansvar för att hävda landets suveränitet.

Att Sverige kan styras och ledas även under omfattande påfrestningar som kan följa av kris eller krig är ett nationellt intresse. Det behövs ett starkt skydd för statsmaktens förmåga att kunna fatta beslut och kommunicera även under svåra omständigheter. Samverkan mellan myndigheter, näringsliv och civilsamhälle är av avgörande betydelse. Samhällets säkerhet, totalförsvar och krisberedskap är allas angelägenhet.”

 (Nationell Säkerhetsstrategi 2017, S. 14)

Kurdistan Regional Government -kontor på Östermalm

Rojava-kommitteerna beskrivs som nätverk och det finns inte någon fast form, organisationsnummer eller andra kännetäcken på att vara en konstituerad organisation. Däremot finns det en Kurdistan Regional Government, KRG representation i Sverige. Den beskriver sig som  ”en utländsk beskickning som har i uppdrag att etablera, värna om och stärka ekonomiska, kulturella och diplomatiska relationer mellan Kurdistanregionen och Sverige.” Inte är det på någon dålig adress som de lyckats få sin representation till: Östermalms dyraste område: Kommendörsgatan 16. Där förekommer mycket aktiviteter och enligt kurderna själva är kontoret i Stockholm mycket viktigt.

Det är förvillande nära att tro att Sverige har diplomatiska förbindelser med kurderna, trots att deras autonomi finns inom andra nationalstaters territorium och maktsfär. Det är inte otänkbart att från KRG representationen uppmuntras, fasciliteras, möjliggörs och finansieras de Rojavakommittéérna som finns idag i alla fall i Stockholm, Malmö, Göteborg, Uppsala och Umeå. Det intressanta och som bör leda till att t ex media drar åt sig öronen är att det finns inga kontaktuppgifter till någon person på Rojavakommittéernas hemsida https://www.rojavakommitteerna.com/.

Det verkar inte vara ont om pengar hos den regionala regeringen då de har också en spännande tjänst på sin hemsida: att människor som ska ha lön, bidrag eller pension av den regionala regeringen kan mejla till dem och lämna uppgifter i den ”biometriska processen”.

Kurdernas representation berättar även att de håller koll på de 100 000 kurderna som finns i Sverige: ”Det kurdiska folket har en dokumenterad historia i Sverige sedan åtminstone slutet av 1800-talet. Sedan dess har Sverige blivit en fristad för drygt 100 000 kurder. Svensk-kurder utgör en viktig länk mellan Kurdistanregionen och Sverige, och det är därför representationens ambition och avsikt att ta vara på det kurdiska humankapitalet i Sverige på bästa möjliga sätt.”

Det känns mycket tveksamt att socialistiska/kommunistiska separatister från ett annat land ska kunna närma sig svenska medborgare (som många är) och utnyttja dem för sina syften mot andra stater. Istället bör man stänga kontoret tills Rojava-kommittéérna slutat sabotera Sveriges och Finlands NATO-ansökan. Det är självfallet så att beskickningen känner till vilka dessa kommitteemedlemmar är och vad de gör och kan påverka dem. Allt är modus operandi som ryskfinansierade samhällspåverkansoperationer har följt i årtionden för att försvaga västliga demokratier.

Det pågår en organisering av radikalvänstern mot NATO

Precis som Rojavakommittéerna som finns i de största städerna idag, finns även andra sammanhang där syndikalister, anarkister och extrem vänster samlar sig just nu för att skapa en bred front mot NATO. Det ska ske genom propaganda samt genom att påskina sig som offer mot yttrandefrihetsbrott, kontroll och förtryck.

På agendan finns ofta även motstånd mot kärnkraft, samt jämställdhet. Det syndikalistiska forumet i Göteborg har nylighet haft en mässa för den radikala vänster för att presentera sig till publiken:

”En gång om året brukar Syndikalistiskt Forum arrangera en stor mässa där grupper från den radikala vänstern kan presentera sig, sina idéer och sin verksamhet för nyfikna. För att underlätta orienteringen även under året har vi samlat lite info om dem grupper som brukar vara med på mässan. Följande grupper presenteras här (i alfabetisk ordning):

Allt Åt Alla Göteborg
Anarchist Black Cross Göteborg
Framåt Kamrater
Göteborgs Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation (Syndikalisterna)
Ingen Människa är Illegal Göteborg
Reclaim Pride
Rojavakommittéerna Göteborg
Samidoun Göteborg
Syndikalistiskt ForumSyndikalistiskt Ungdomsförbund Göteborg
Ta Natten Tillbaka

En annan årlig happening är ”Snuthatets dag” som beskrivs som en dag för kamp, firande och  folkbildning. Den senaste firades den 13 december.  Det som är just nu i pipeline är följande händelse:

NEJ TILL NATO

När: 2023-01-21 14:00
Var: Norra Bantorget, Stockholm

NEJ TILL NATO – INGEN ALLIANS MED FASCISTER

Alliansen mot Nato bjuder in till demonstration den 21 januari 14.00 med start på Norra Bantorget. Vi gör det till följd av Sveriges ansökan till Nato. Kom med och protestera mot ett svenskt deltagande i krigshetsaralliansen, mot kärnvapen och mot de åtgärder som tvingats på oss av diktatorn och mördaren Erdoğan.

—

Hoppas icke naiva poliser och journalister är på plats och ser något komma någon gång i Sverige. //

Kommentarerna modereras inte i förväg och omfattas inte av webbplatsens utgivningsbevis