Eller kan vi lita på myndigheternas ord och medias rapportering vid en kris?

 

Någon gång runt 2008 deltog jag som pressansvarig på Länsstyrelsen i Skåne i en beredskapsövning där södra län, regeringskansliet och ett antal kommuner deltog. Köpenhamns beredskapsmyndighet från andra sidan sundet var också bjuden. Vi skulle under två dygn simulera en livshotande kris och försöka rädda medborgare samt egendom så gott det gick. När jag ”blev inringd” 07.00 på morgonen och kom till ledningscentralen möttes jag av dåvarande t.f. kommunikationschef: ”God morgon! Vi har radioaktivitet i luften här i Skåne. Vad skulle du vilja jobba med idag som kommunikatör?”.

Vi hade ingen kommunikationsorganisation utan skulle där och då på plats komma överens om vem som gör vad.

På fullt allvar hade man alltså inge ens ett embryo av kommunikationsorganisation på plats. I vår simulering ringde vi till P4 Malmöhus som skulle vara kanalen – och är – som informerar länsinvånarna. Den upphittade ”Expressen” publicerade hela tiden på nätet uppgifter som vi från myndighetssidan varken hann kontrollera eller visste hur vi skulle förhålla oss till, bland annat om radioaktivitetens spridningsförmåga och farlighet. Till vardags var vi en kompetens- och kunskapsorganisation som levererar kvalitetssäkrade fakta. Nu blev det oändliga telefonkedjor mellan oss, kommuner, regeringskansliet, och andra aktörer för att försöka reda ut vad vi kan säga och när och hur. Och vem säger. Köpenhamnare skakade på huvudet och tog tåget hem, jag kom hem till mitt och sade till familjen: ”Om det kommer någon indikation på att det finns radioaktivitet i luften här, så tar vi första bästa planet till Finland. Kolla att era pass gäller.”

2020, innan jag lämnade min tjänst som varit dels kommunikationschef på Länsstyrelsen Blekinge, och dels sakkunnig i socialt ansvar, fick jag delta i en beredskapsövning på papper. Inte mycket hade gått framåt sedan 2008 och eviga diskussioner om hur staten inte kan diktera vad kommuner ska kommunicera kom upp under övningen hela tiden. ”Ansvarsprincipen” användes ideligen för att tala om vad vi inte kan göra istället för vad vi kan göra. Beredskapsledningen på myndigheten hade dessutom rykte av sig att vara extremt introvert och inte vilja samverka, något som kollegorna inom militärregionen också noterat: ”Alla andra län deltar och informerar proaktivt utom Blekinge”.

Blekinge råkar vara hemmalän för både flygvapnet på Kallinge F17 och marinen i Karlskrona som ligger bara 30 mil från Putins Kaliningrad och Iskandermissilerna där, som kan kärnvapenstyckas.

Det vore bra om länsstyrelsen som ska ha koordinerande roll i krissituationer präglades av proaktivt och kunnigt kommunikationsarbete, som tydligt tar sitt avstamp i att rädda medborgarnas liv, hälsa och egendom, samtidigt som man försvarar demokratin och infrastrukturen.

Under min tid på länsstyrelsen i Blekinge var det dock tydligt hur svårt det är att ”samverka” som det krävs inom kriskommunikation. Vem kan kräva något av någon annan? Ingen. Alla organisationer förväntas att göra ”sitt” och sedan jacka ihop det på ett smidigt sätt så det blir en kedja. Men kommunikativt har man inte tänkt på det, att en kedja inte kan kommunicera om den inte styrs av någon, för det blir kakofoni när alla ska kommunicera ”sitt”. Och att förhandla sig till en modell som fungerar blixtsnabbt i en kris tar lång tid. Vi satt för guds skull veckovis i samordningsmöten med Ronneby kommun, räddningstjänsten, civilsamhället, polisen och hovet bara för att kronprinsessan skulle komma på besök över en dag.

För övrigt finns ingen legaldefinition för ”samverkan” i vår lagbok. Så det finns inga bindande regler hur det ska ske.

Under bränderna i Dalarna 2018 kallades jag hem som kommunikationschef från semestern och skickades sedan till Dalarna som förstärkning. Make och jag åkte tåg hem från Marseille genom hela Europa där vi tågluffat, och jag skapade med programmet Canvas i min mobil små bilder med varningsskyltar mot att elda på åtta olika språk för att spridas i vårt eget län som var extremt drabbade. Jag SMS:ade dem till vaktmästeriet som tryckte ut och inplastade. Sedan mejlade jag kommunikationsansvariga i kommunen för att hämta färdiga, samt göra likadana själva. 

Blekinges landshövding Sten Nordin sade att det inte kommer att brinna på hans pass och vi skickade frivilliga flygspaningar uppe i luften varje dag. Vi förbjöd grillningen i länet vilket var oerhört tydligen, och vi åkte runt till kommuner och gav dem material att sprida på beach, på campingar och turistbyråer, vi agerade på Facebook och fick handlare dra in engångsgrillar. Och vi hanterade framgångsrikt allt tjafs med folk som ansåg att grillning är en mänsklig rättighet. SMHI fick sätta i sin varningsskala en ny färg, då Blekinge passerade den högsta illröda med råge i flera veckor på raken – det blev mörklila. Jag kallades sedan till Dalarna som förstärkning pga de stora skogsbränderna. Då fanns där världspressen redan på plats samt en medial och innovativ räddningsledare som bland annat bombade bort bränderna under marken. Länsstyrelsen Faluns kommunikationschef tog emot mig och tyckte det var jättebra att fler från andra län kom och hjälpte till. Hon lämnade sitt mobilnummer och sade att hon åkte tillbaka till sommarstugan då hon hade semester! Vi från många länsstyrelser som kallats dit användes som vikarier helt utan en plan för personalresiliens eller tydliga roller och mandat, eller överlämningar.

Det visade sig att jag skulle vara i Falun på länsstyrelsens ledningscentral och sammanställa information frånm sambandsmöten som vi hade flera gånger om dagen. MSB skickade in en person varje dag, men som aldrig sade något. Vi hade en stor digital karta som visade räddningsfordon i realtid men fick veta att regionen hade ett annat system så vår information gick inte att synkronisera rakt av. Vi hade inte heller kommunicerat något till de fastighetsägare vars stugor hotades av branden och som kontaktade oss ideligen om vilka vägar var öppna och om deras hus stod kvar. Vi hade faktiskt ingen aning, och ingen hade ens tänkt dessa stugägare som en målgrupp för kommunikation. Istället kördes presskonferenser för världspressen vid brandplatsen.

Sedan kom dagen då vi läste i lokalpressen att några sturska kommunalpampar i Dalarna gick ut inför hela världspressen precis när EU:s räddningsmekanism hade skickat oss brandbilar, brandmän samt släckningsflyg från andra EU-länder, och deklarerade att minsann i deras kommun var det inte förbjudet att grilla. Det ska man kunna göra som svensk.

Jag informerade ledningscentralen min åsikt: att det är läge för landshövdingen att ta kommuner i örat. Sedan åkte jag hem. Jag hade inget mandat att göra något ändå, och kände att jag kan göra mer skillnad på min ordinarie postering. Det ska noteras att fler från Blekinge skickades till Gävleborg till den andra stora branden och där var det styrning på kommunikation, med ledning av bl a Skånes kommunikationschef. Men den ojämna kvaliteten i lokala organisationer är ett problem i sig, samt det otydliga regelverket för länsstyrelsen att ta över kommunikationsansvaret. I Gävleborg hade det skett, men inte i Dalarna först.

Men det var inte bättre hemma. Det hade inte brunnit men torkan hotade grundvattnet och skördarna. Djuren hade inte foder. I Blekinge hade vi olika åsikter och perspektiv på kommunikation och vad som är viktigt i torkan. En viss för bönder nödvändig information stoppades då vår egen organisation på länsstyrelsen inte kunde enas mellan räddningsperspektivet, allmänhetens behov av vatten, älvskydd och boskapens dricksvattenbehov. Det bråkades, gräts, skälldes och länsledningen fick gå in och styra upp. Tur att länsstyrelsen Skåne hann kommunicera det som behövdes sägas även till Blekinges bönder i alla fall. Länsstyrelsens Facebook -grupp för att i Blekinge koppla ihop människor med foder och betesmarker med djurägare som hade brist på detsamma stängdes ned på grund av att det var inte myndighetens uppdrag dvs det stod inte i regleringsbrevet.

Det som få vet om myndighetskommunikationen och -agerandet är att man har skapat sig en tvångströja av regleringsbrevet som regeringen skickar varje år till varje myndighet.

Problemet är att regeringen inte kan se i en glaskula och veta vilka icke ordinära saker sker. Men myndigheterna förutsätter det istället för att utgå från sitt ansvar som också fastställs i lagarna – och lagar väger ju tyngre än regeringens föreskrifter, men vi låtsas som om det regnar. Om det inte finns uttryckligen i regleringsbrevet att man ska hjälpa sin omkrets på ett visst sätt, då stoppas det oftast centralt hos myndigheten istället för att försöka hjälpa till. Rädslan att göra fel styr. Det är i staten värre att få kritik från departementet eller kollegorna för att man ärligt försökt hjälpa medborgare, än att medborgare drabbas allvarligt av problem och inte får hjälp.

Kommunikation i kriser präglas av vissa grundläggande skillnader jämfört vardagskommunikation. I en kris vet man sällan vad som har hänt. Samtidigt måste man agera dvs. kommunicera snabbt. I ordinära situationer kan man ta sin tid och kolla fakta, vara säker på vad som har hänt och sedan formulera budskapen och ta fram de bästa talespersonerna. I en kris måste man agera på insikt och bristande fakta. Då behöver man ha sina prioriteringar på plats. Och det måste vara glasklart för hela organisationen redan innan krisen. Att rädda civila liv måste vara högsta prioritet och likaså nyckelbefattningar i samhället, att skydda infrastruktur, energikällor och ekonomi kommer tätt efter, tillsammans med fungerande sjukvård. Denna läxa måste vara gjort långt innan och det kan inte vara så att varje län och varje kommun sitter för sig och diskuterar i bikupor vad som skulle kunna vara prioriteringen.

De två absolut viktigaste komponenterna i kriser är tiden och ovissheten.

Tyvärr finner vi lite stöd i lagarna just för en kris som ännu är i gråzonen, men grundlagen är nog så bra rättesnöre. Och den suveräna demokratiska statens principer likaså: att skydda territoriet, att skydda folket och att skydda ledningen, infrastrukturen och vitala institutioner. I praktiken ska dessa fina ord omvandlas till checklistor: att vägarna hålls öppna, att bussar, båtar och tåg finns för evakuering, att dricksvatten säkras (särskilt viktigt att tänka på eftersom vi har ingen lag som tvingar kommuner säkerställa dricksvatten för alla kommuninvånare, däremot för boskapsdjuren), att vi har energi, att vi har matförsörjning och lager på medicin, att länsledningar och kommunledningar vet vad de ska göra vid hot och har alternativa ledningscentraler, att public service och särskilt P4 har alternativa sändningslokaler och en robust organisation, osv. Livsmedelsförsörjningen särskilt måste säkras då vi har under de senaste 20 åren byggt upp ett importsystem, och enligt kollegan i militärregion Syd är vi självförsörjande med morötter, sockerbetor och spannmål till hälften.

Sverige är alltså faktiskt självförsörjande bara med morotskaka.

Försvar av territoriet är något som kickar in när krisen går över till krig och då får vi krigslagar på plats. Men när det gäller kommunikation under den gråa krisperioden, är det oändligt som är oklart. Det som saknas särskilt hos myndigheter som snickrar budskap – förvånande nog då man har tjatat om detta sedan 90-talet – är utifrån och in -perspektivet. Det som är självklart för journalist eller marknadsförare, att veta vem man kommunicerar till, i vilken kontext, vilka andra röster hörs, vem har auktoriteten enligt målgruppen, är bara teoretiska begrepp men inget som myndigheterna har i ryggraden. Istället är de ängsliga för att göra något fel som regeringskansliet skulle anmärka på. Deras kommunikation bygger alltså på att göra rätt inför en minister, snarare än att säkerställa budskapen utifrån folkets behov.

På myndigheter är ”alla” är experter i kommunikation. Men man mäter inte t ex alls effekten av kommunikation, det finns inte ens nyckeltal för det.

Vi saknar – till skillnad för många andra länder – även bestämmelser om vad som ska finnas på en myndighets hemsida, eller ens en paragraf som säger att man inte får ljuga eller frisera och ändra sina offentliga kommunikéer i efterhand, som just nu sker t ex hos Folkhälsomyndighetens hemsida. Vi har ingen klar bild av vad myndighetens hemsida är för något: är det en plats för kvalitetssäkrad information som tagits fram utifrån den bästa kunskapen för tillfället? Är det ett forum för debatt och påverkan? Är det en dokumentbank? Är det en kommunikationskanal in och ut från myndigheten? Det finns inget tvång att ha en ansvarig utgivare för myndighetshemsidor.

Att en fientlig psykologisk påverkansoperation skulle kunna påverka informationen på myndigheternas hemsida skulle lätt kunna ske. Ändå är det ett evigt tjat om att medborgare ska hämta sin information från dessa hemsidor. Inte ens Krisinformation.se höll måttet under pandemin, och periodvis deras twitterkanal var under all kritik – några omogna ungar som började käfta emot och blockera oroliga medborgare, något som kommunikationslednignen på MSB fick styra upp sedan. Det var också tydligt att MSB inte hade någon tydlig prioriteringslista och kontaktlista över sina målgrupper. Det tog t ex 35 dagar för att få teckenspråkstolkning till TV och punktskriftsbrev till synskadade om pandemin. Och de äldre fick inget brev hem såsom MSB skickade t ex med broschyren ”Om kriget kommer” – utan fick veta i radio och tv att de ska gå till webben för mer info, trots att vi vet att de äldre behöver ett brev som de kan läsa om och om i lugn och ro. Många har inte ens dator och måste gå till biblioteket för att nå webben, men de fick ju inte gå ut!

Hemtjänsten försökte larma förgäves men under pandemin visade myndighets-Sverige extraordinärt förakt mot just denna yrkesgrupp som fick inte synas och höras, som inte skyddades mot virus, och som sedan skuldbelades för att ha smittat de äldre dödligt till att slutligen bli den enda yrkesgruppen vars medlemmar faktiskt åtalades för brott mot smittskyddslagen. Och medier identifierade aldrig dem som de svaga i samhället vars perspektiv behöver belysas, utan sprang hos stöddiga epidemiologer och smittskyddsläkare och gav dem megafonen.

Om man hade tänkt till ordentligt hade man sett till att använda hemtjänsten som informationsbärare till de äldre.

En annan stor brist som beror på arrogans och maktfullkomlighet hos myndigheter var att ingen tycktes fatta att information som är livsviktigt måste ges ut på flera språk – vi vet att på Järvarfältet men också att bland de äldre finnarna var dödligheten i covid mycket högre än hos andra grupper då de inte fick information på eget språk. Västerås kommun var värst, deras bibliotek lade faktiskt ut skyltar på hittepåfinska för de orkade inte ens skaffa formuleringarna, och sedan skrattade de. Det är vardagsrasism och diskriminering av en etnisk och språklig grupp i en situation där korrekt information räddar liv. Det är helt obegripligt att ingen ansvarig har fått minsta lilla påföljd av detta.

Våra beredskapsmyndigheter har missat det mest basala i att förmedla krisinformation: den ska ges på ett sätt på ett språk som gör att mottagaren 1) kan ta emot den effektivt och skyndsamt 2) mottagaren förstår den 3) mottagaren tror på den. Precis som med hälsoinformationen är modersmålet tillitsskapande och får mottagaren att lättare agera på information. Det är ett forskat faktum redan på 90-talet[1] och därefter om och om, men myndigheterna tar inte till sig dessa vetenskapliga rön.

När det gäller Folkhälsomyndigheten och pandemi, finns det mycket att anmärka på. Bristerna kan ses som worst practice. MKV-forskare Kajsa Klein vid Jönköpings universitet har skrivit om dessa brister väl här.[2] Jag själv har tagit upp det faktum att regeringens covidstrategi publicerades bara på webbsidan, där den även försvann ett tag, trots att det var en riktig strategi baserat på ett regeringsbeslut och därmed giltigt enligt förvaltningsrätten.[3]

Ett annat exempel på hur en myndighet skamlöst ändrar även inuti i pressmeddelanden är skandalen som pågår just nu med Anders Tegnells nya WHO-jobb som inte finns. Sedan 9 mars 2022 har FHM ändrat i innehållet av pressmeddelandet om hans jobb minst fyra gånger till dagens datum på hemsidan. Ett pressmeddelande eller kommuniké har inte lagens skydd på samma sätt som allmänna handlingar har, även om den borde, särskilt som den är den enda kommunikationen i ämnet som företagits skriftligt inom ett visst ämne eller en nyhet. Men det är utan tvekan så att en statlig myndighet kommunicerar i detta fall för att försöka tvätta en enskild medarbetares lögner, vilket är inte något av folkets bästa utan en hantering som vi främst känner igen i Ryssland och andra totalitära stater där makten reviderar historia hela tiden.

Vi firade den finlandsfödde Anders ”Antti” Chydenius och hans tryckfrihetsgrundlag från 1766 några år sedan stort för allt han har gjort för våra offentlighetsprinciper. Men trots grundlagen ”äger” ingen myndighet kommunikationen och måste ens kommunicera enligt grundlagen. Vissa har lagt in det självmant i sin arbetsordning, men något lagkrav finns inte för sådant som inte täcks av offentlighetsprincipen, t ex deras interna strategier och vägval. Det finns visserligen en informationsskyldighet som ingår i förvaltningslagens serviceskyldighet, dvs. myndigheten ska hjälpa den enskilde så att hen kan tillvarata sina intressen. Hjälpen i fråga ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till bland annat den enskildes behov. Detta handlar alltså om myndighetsutövning i enskilda fall. I förarbetena lyfts enskilda med funktionsnedsättning som exempel där den berörda personen har särskilda behov för att kunna tillvarata sina intressen, krav på att lämna ut allmänna handlingar, samt skyldighet att expediera beslut. Men rent allmänt finns inget tvång för myndigheter att kommunicera med medborgare om processer som pågår, eller som lämnats därhän, och än mindre finns det uttryckliga krav att kommunicera korrekt och sant.

Att ljuga är inte brottsligt enligt våra lagar. Om myndigheten far med osanning händer det inget utifrån rättsordningens krav, utom om det går att bevisa att det har skett i samband med myndighetsutövning som drabbar enskilda eller att en utredning företagits partiskt och osakligt. Men även i dessa fall är det oerhört svårt att få svenska förvaltningsdomstolar att fälla en myndighet, det finns en tradition av att stabilisera systemet och ge myndigheterna rätt. Dessutom täcker inte rättsskyddet i hemförsäkringen förvaltningsrättsliga mål, vilket är en stor rättssäkerhetsbrist för de enskilda i Sverige och bör ses som brott mot EKMR artikel 6 och 13 som är lag i Sverige. Men ingen bryr sig och medier är urusla på förvaltningsrätt.

Rent allmänt kan alltså myndigheter öppet gissa sig fram i olika frågor och skriva det på webben. Grundlagens[4] krav på saklighet, objektivitet och opartiskhet tolkas in i utredningar och myndighetsutövning, men sällan i kommunikationen. Om man uppdagas med osanning kan man alltid säga att det var ett missförstånd eller ett misstag. Och ingen ”äger” på myndigheten kommunikationen utan varje myndighet, varje chef, varje tjänsteman uppfinner den på sitt sätt. Bristen på hard law har lett till att på många myndigheter idkas stenhård kontroll på kommunikation av kommunikationschefer och -avdelningar även om grundlagen garanterar varje tjänsteman rätten att tala med media och lämna uppgifter. Traditionen av att sakkunniga själva skriver på webben om sina förehavanden har försvunnit i princip helt under de senaste tio åren och istället toppstyrs webbinformationen av just kommunikationsenheterna.

I och med Sverige saknar konstitutionsdomstol, eller riksrätt, eller för den delen fungerande tjänstemannaansvarskrävande, såsom normalt finns i västerländska parlamentariska demokratier, har vi från folket få möjligheter att kräva ansvar av politiker och tjänstemän ens när deras felbedömningar eller passivitet leder till dödsfall, och stor förstörelse. Så gick det t ex med tsunamin (för lite hjälp, för sent, många som räddades klarade sig tack vare andra länders räddningsinsatser), med bränderna i Västmanland samt i Gävleborg och Dalarna, och med pandemin.[5] Och vi har svårt att kräva ansvar när tjänstemän och  politiker beslutar mot grundläggande prioriteringar, t ex när beredskapslager avvecklades av regioner mot bestämmelserna, när staten hattar med att skaffa räddningshelikoptrar eller släckningsflygplan, när gränser stängs plötsligt trots omfattande arbetskraftspendling som vid Öresund eller Haparanda, när energibeslut tas så att vissa delar av landet drabbas oskäliga energipriser, eller när BB-avdelningar stängs och kvinnor får gå kurser i att föda i  bilen, osv. Eller den senaste: att tre störstra städer i Sverige har inte någon evakueringsplan, trots att MSB fick uppdraget 2015 och har sedan 2018 jobbat med instruktioner för evakuering. Det går inte fort om man säger så.

Folkets vilja och väl blir avskuren från den statliga och kommunala bubblan där tjänstemän och politiker sysslar med att leverera till varandra och skydda sina strukturer och revir. En pseudomyndighet som inte har någon makt enligt förvaltningsrätten dvs Sveriges kommuner och regioner, SKR, har fått ett status av en myndighet i rapporteringen och ses som en samhällspolitisk aktör och som kommit bli en sorts talesperson för i alla möjliga sammanhang, helt utan grunder.

Då har vi kvar endast medierna som ska försvara demokratin och folkets och den enskildes bästa. Hur tror ni det går?

Jag började jobba för LRAB i Malmöhus (som var eget län då) och Blekinge på 80-talets slut och var med några stora mediehändelserna, bland annat Tjernobyllarmet, u-båt 137 i Karlskrona, flyktingarna från Rumänien (tältläger på Revinge-Hed) samt den stora händelsen Bosnienkriget och flyktingarna som kom via södra Sverige. Sedan dess fram till 2000-talet verkade jag inom public service både i Sverige och Finland samt skrivit som korrespondent till finsk press, bl. a Aamulehti, Iltalehti och Ny Tid. I samband med att jag läste juridikexamen på äldre dar i Lund sommarjobbade jag som administratör på P4 Malmöhus sommaren 2018. Det var spännande att se hur mycket reporteryrket har ändrats under de årtiondena som jag sett jobbet inifrån. På 80-talet var beredskapen en del av jobbet och alla skulle veta var krispärmarna var – och de hölls uppdaterade. Men 2018 svarade några av de äldre reportrarna och cheferna att ”pärmarna finns på någon hylla men de har inte dammats av på åratal”. Med andra ord fanns ingen krismedvetenhet rent allmänt på stationen och jag vet genom samtal med andra stationer att det är likadant där. Jämfört med 80- och 90-talet finns det bland reportrarna knappt någon som har gjort lumpen heller. De enda som idag får träning i krishantering och beredskap är korrespondenterna som skickas ut till krishärdar utomlands.

När det gäller de nationella minoritetsspråken och alla andra språk som man ska rapportera på finns ett stort orosmoment eftersom P4 inte längre härbärgerar dessa sändningar men ska på något sätt vid kris få ihop lokala sändningar på flera språk. De flesta stationer hade inte ens tänkt tanken några år sedan och det är oklart om det är bättre idag med kanalstrukturen och sändarna.

En annan sak som ändrats kolossalt på tre årtionden är att förr styrde innehållet formatet. Idag styr formatet innehållet. Förr kunde man få programtid att fylla och man fick välja gästerna, intervjuämnen, musiken och producera klippen fritt så länge journalistikens grundläggande principer följdes: källkritik, minst två oberoende källor på påståenden, granska makten, saklighet, opartiskhet, tydlighet. På den tiden ansvarade den utbildade journalisten själv för kvaliteten på det som sändes ut – att det höll måttet utifrån samhällets krav på public service. Idag har det vänts till ett strikt programformat som kräver datoriserade arbetsprocesser i flera olika dataprogram där man ska mata in programmets delar som små pusselbitar i hål som de ska passa in exakt i – ett citat får inte överstiga 20 sekunder, en låt får ej vara över 2:30 minuter osv. Strukturen på varje program styrs av förhandsinstallerade mallar och musiken väljs centralt av en musikredaktör, faktiskt samma låtar i samma ordning för alla P4 -kanaler. Jag pendlar mellan Sölvesborg och Malmö till vardags och kan få in P4 Malmöhus, Kristianstad, Kronoberg och Blekinge på vissa ställen nästan samtidigt och det är slående hur samma låt spelas alltid ungefär samtidigt på alla fyra kanaler, trots att de sänder olika program. En känsla av det nära och lokala förespeglas för oss, men det är en hårt centralstyrd lokalisering.

Det är säkert som motreaktion mot att formen styr så hårt innehållet idag som pod casts eller poddar har spridit sig som löpeld genom hela medie-Sverige. Både producenterna och lyssnarna uppskattar det långa och otyglade samtalet som inte vingklipps av formatet.

Jag uppfattade under mitt inhopp den sommaren som att reportrar idag är mycket hårdare styrda och får använda mycket mindre av sina kunskaper och erfarenheter inom nyhetsrapporteringen, och istället ska leverera snabbt enligt en viss mall, samt förespegla allt genom en ”vanlig medborgare ute på stan”.

Stora nyheter och avslöjanden mot myndigheter och företag får inte utrymme och grävandet är lyx.

Man hittar förenklande vinklar till nyheter med förevändningen att ”alla ska  förstå” och då blir rapporteringen ofta barnsligt: t ex istället för att journalisten läser budgetpropositionen (särskilt i tiderna när oppositionens budget röstas igenom i riksdagen) så filmar man finansministern som går med budgeten från departementet till riksdagen och visar hur den ser ut – paket med blågult band på eller USB-sticka.  Ett annat dagsaktuellt exempel är hur NATO-diskussionen kläms in i olika små vinklar som har sin bas i ”för eller emot” – debattformatet, istället för att upplysa systematiskt hur NATO blev till, varför, hur den fungerar. Ganska få vet ens att NATO:s högkvarter finns i Belgien utan tror att det är i USA. Två märkliga vinklar jag har sett är t ex den om hur många danska NATO-soldater som skadats och blivit krigsveteraner – för guds skull, svenska trupper har ju varit på utlandsinsatser exakt på samma ställen och skadats – t o m dött så det är ingen NATO-fråga i sig. Många har skadats även under FN-flaggan, men ingen diskussion om för eller emot FN förs ju. En annan vinkel är NATO vs. grundlagen. Att pga. grundlagen kan det inte bli NATO eftersom 2/3 majoritet krävs för att ingå sådana allianser (såsom EU). Det är alldeles korrekt att upplysa om den konstitutionella juridiken men att ställa den mot NATO är inte korrekt vinkel dels för att vi har ingått allianser tidigare; t ex EU och den Svensk-finska försvarsalliansen, och dels att frågan bör beredas noga och sedan låta riksdagen dvs. folkviljan ska avgöra.

En bristande maktanalys leder även till idioti när man väljer att inte rapportera om orättvisor mot medborgare eftersom ”motparten inte ville kommentera”. Och då kan det vara enorma organisationer med stora resurser, såsom staten, kommuner, regioner eller storföretag. Den tvångsmässiga formella objektiviteten som i själva verket blir dumhet blir ett hinder för att rapportera om viktiga saker. Kommuner har förstått detta och vet att om man inte ger kommentarer till nyheter där enskilda kommuninvånare har t ex inlett en tvist mot kommunen t ex angående skolplaceringar (som borde vara en nyhet i sig) – så rapporteras det istället inget.

Detta sätt att producera nyheter leder till också att bara perspektiv som innefattar två antagonister belyses och komplexa strukturer med komplexa maktkonstruktioner får mindre uppmärksamhet. Således har t ex Sveriges EU-bevakning varit nu i 25 år. Eftersom det inte finns en hierarki med en topporganisation utan kommissionen stiftar lagar hand i hand med EU-parlamentet, men medlemsländernas egna regeringar som utgör Europeiska rådet (ministerrådet) bestämmer, klarar inte media av varken att följa beredningen eller kräva ansvar inom EU-relaterade frågor. De vet inte vilka som ska bjudas på morgonsoffan för att vara för eller emot och då släpper man taget. Istället rapporteras när en minister fysiskt flyger till Bryssel (igen det infantila konkreta fysiska perspektivet) även om majoriteten av våra nya lagar i riksdagen är EU-rättsliga implementeringar och även om ministrar gör det absolut mesta av sitt EU-arbete på hemmaplan, samt även om vi har en EU-nämnd i riksdagen som man kunde intervjua. Den mest flagranta som lämnats utan bevakning är hur Sverige bryter systematiskt mot EU:s art- och habitatdirektiv beträffande rovdjuren.

En viktig sak som medier har missat helt är att just inom EU-politiken, dvs områden där vi lämnat i vårt tillträdesavtal till EU den rättsliga mandaten, såsom med inre marknaden, eller med miljöfrågorna, är den ansvarige ministern personligen ansvarig för sina EU-rättsliga beslut och kan krävas på detta ansvar. Det är inte regeringen som kollektiv som ansvarar, som det annars är med regeringsbeslut. Denna ändring fick Sverige göra i grundlagen när vi gick med i EU, men den bryter man mot dagligen utan att medier någonsin lyft ministrarnas ansvar. T ex med pandemin är Lena Hallengren, socialministern personligen som minister ansvarig för de beslut som tagits utifrån EU:s kompetens inom smittskydd och folkhälsa. Detta har dock varken KU eller redaktörer begrundat.

På 90-talet intog sig en ny trend inom journalistiken: att debattera som garant för att vara opartisk och objektiv. Den kom samtidigt som journalisterna skulle bli synliga och få sina namn i offentligheten; Stina Dabrowski, Malou von Sievers, osv. Plötsligt skulle allt hanteras i en debattsoffa där någon är för och någon är emot och journalisten delade ordet istället för kunskaper. Att använda sakkunniga och forskare eller gubevars att journalisten själv hade ämneskunskaperna försvann och istället skapades ett journalistiskt koncept av att journalisten skulle kunna så lite som möjligt om ämnet och lyckas istället att bjuda in motstridiga krafter som har kunskaperna. Jag minns själv när jag jobbade på Sveriges radio att ”radiomässighet” var kriteriet när man bjöd in deltagare, och man skulle undvika professorer och docenter ”som använder så svåra ord”.  Journalisternas personligheter började skymma källorna och nyheter smälte ihop med underhållning och aktualitet.

Att leda en debatt kan man lära sig av en manual idag. Man lyssnar på vad den ena kritikern säger, sedan vänder man sig till den andre och säger: ”Din motpart här hävdar att …/ man upprepar det som just sagts /… hur ställer du dig till det?”.  Journalisten delegerar därmed bort sin roll att ställa motfrågor när något är otroligt, orimligt eller annars kräver förtydligande, och bollar bara ordet som i en pingismatch. Det är nästan skrattretande hur journalister har reducerat sig själva till osynlighet i sakinnehåll samtidigt som de blåser upp sina namn.

Den absolut senaste trenden är metanivå, där man kallar in en retoriker till studion att betygsätta hur budskapet förmedlades istället för att diskutera innehållet i budskapet.

I teorin demokratiserades rapporteringen i den meningen att efter en väl genomförd debatt skulle lyssnaren vara upplyst och dra sina egna välgrundade slutsatser. Journalisten skulle inte tala om vad man ska tycka.

I praktiken blev det att de högljudda bloggarna fick klippkort till morgonsofforna, en tyckarkår växte fram och det viktigaste var att få fram en konfliktlinje i debatten, inte upplysningar om sakinnehåll.

Och det är där vi är idag. Vi har en journalistkår som liknar ett lemmeltåg, såsom Finlands president Mauno Koivisto kallade dem på sin tid. Någon pekar riktningen och alla springer åt det hållet, och till och med över stupen mot journalistisk katastrof, bara ingen behöver rapportera något självständigt och kritiskt och tänka själv. Dessa journalister är ofta unga och brinner för social rättvisa, och kan tiotals appar och program, och skickar SMS och tweets snabbare än kulsprutor, men grundar sällan i allmänbildning och i princip aldrig reflekterar själva över grundläggande principer av proportionalitet, rimlighet, vetenskaplighet, försiktighetsprincipen eller rättsstatens principer som skyddar de enskilda. Detta, för att de inte kan.  Det är inte deras fel, då journalisthögskolorna lär ut mer intervjuteknik än principer – alla ska bli generalister och kunna göra allt inom medier – och när de kommer ut, hålls de på korta vikariat och ”lasas ut” innan fast anställning. Man biter inte den handen som matar en.

Det var f ö Mauno Koivisto som gjorde sig av med det hatade begreppet ”finlandisering” i Finland[6], vilket handlade om grov självcensur bland medier och att följa den av staten satta politiska korrektheten av utrikespolitiska skäl. Men med tiden blev det inrikespolitiska skäl som styrde detta, vissa partier kunde gjuta sin maktbas på finlandisering med skrämseltaktik baserad på öst. Till slut kollapsade det hela. Finlandisering handlade om kontroll över debattämnen och vilka som fick delta, t ex listor över böcker som inte fick recenseras i kulturprogram skickades ut till redaktioner. Det var helt enkelt en stenhård kontroll av vad som är politiskt korrekt – PK – utan att inskränkningarna i yttrandefriheten och tryckfriheten var fastställda i något synligt regelverk.

Jag har sett några oroande tendenser till finlandisering inom den svenska skattefinansierade public service som ska vara objektiv och saklig, och grunda sig på demokratins värderingar.

Inom nyhetsrapporteringen från Ukraina har debattformatet ”för och emot” slagit ibland helt slint, t ex när de unga och drillade journalisterna i radio känner sig nödgade vid kritik mot Putins krig i Ukraina att säga ”nu är inte Putin här och kan försvara sig” något som ledarskribent Petter Birgersson på Ystads allehanda tog upp på ett utmärkt sätt häromdagen. På SVT:s hemsida var det många nyheter under den första månaden av kriget som skrivits utifrån ett ryskt perspektiv och Ryssland gjordes till subjekt i rubrikerna: ”Ryssland vill”, ”Ryssland avser”, osv. Ukraina objektifierades samtidigt. Eller när SVT skickar en korrespondent till Kreml – visserligen en mycket erfaren Berndt Sundström från SVT – men informerar publiken att han kommer att lyda under Putins propagandaregler, t ex inte kalla Ukrainakriget för ”ett krig” utan ”en militäroperation” samt använda sig av källorna som den ryska kommunikationsapparaten tillåter. Nyttan av att ha honom där blir därmed ganska liten, utom i fallet att Kreml skulle falla och han fick vara på plats. Samtidigt är det oroande att man från public service -hållet anser inte att censur är censur – ordet krig – även om censuren så att säga varudeklareras (”vi tycker inte så här, men vi är tvungna göra så här”). Analysen utgår inte från målgruppen tv-tittare som förs bakom ljuset då alla inte kan ta till sig den här varudeklarationen.

Ingen har heller tänkt tanken att vi har censurförbudet i Tryckfrihetsförordningen 1 kap 8 § och den torde gälla även radio, s t ex uttalandet från Justitiekanslern, 2142-06-31.  Det är problematiskt förstås att det är public servicebolaget SVT som självcensurerar – finlandisering – men bolaget bör träffas av detta:

Censurförbudet är en av de hörnpelare på vilka den svenska tryck- och yttrandefriheten vilar. Att en fri och obunden debatt kan äga rum utan några i förväg lagda hinder från statsmakternas [SVT är skattefinansierad]sida är en omistlig del i vårt demokratiska statsskick, liksom att kritik fritt kan framföras och information flöda utan hinder. Censurförbudet utgör ytterst en garanti för detta.  (JK 2142-06-31)

Den stora utmaningen för medier är nu att finna en diskurs och kontext som grundar sig i verkligheten. Då måste man lämna debattformatet och gå tillbaka till den grundläggande kvalitativa journalistiken där journalisten kan sin sak själv, och finner sedan därigenom intressanta intervjupersoner, och kan belägga fakta med minst två oberoende källor, och prioriterar fakta före påståenden.

Det är fastställt i krigslagarna att i kriget ska public service agera direkt under regeringen, fast ingen vet idag hur det skulle gå till. (Tänk om fienden tillsätter en marionetregering!)

Men under stundande kriser innan vi är i krigsfasen bör mediernas perspektiv vara glasklar: försvar av grundlagarna och vår rättsstat som är grunden till landets existens. Journalisterna bör bli bättre på att analysera vad som är i görning i riksdagen, hur myndigheter hemställer beslut av regeringen och granska dessa från medborgarnas perspektiv. Vi ska inte ha debatter om för eller emot grundlagen, för eller emot Sverige, för eller emot EU, för eller emot frihet, för eller emot försvaret, för eller emot den demokratiska rättsstaten. Vi ska identifiera politiska och andra påverkansoperationer som siktar på att skaka grundvalarna i vår demokrati och framför allt skyddet av vår demokrati.

Medierna måste uppfatta sin roll i detta – de är vår sköld för demokratin och rättsstaten. Det innebär att vi inte alls behöver ta hänsyn till ideologiska skillnader mellan öst och väst, och relativisera Rysslands agerande genom historien, utan vi rapporterar här och nu från nyhetsskeenden som är akuta och som kräver en mycket tydlig och verklighetsförankrad inramning. Detta innebär att man kan göra sin maktanalys och det ska göras av varenda person som kallar sig journalist. Då får man sträcka på sig och säga i direktsändning att Putin är en förövare som för krig som kostar tiotusentals ukrainare och ryssar livet, hälsan, familjen och framtiden, utan att fråga Putins åsikt. Vi måste göra oss av med den mentala PK-brasklappen att vi borde av något rättviseskäl låta Putin kommentera det vi rapporterar om honom, och istället använda oss av trovärdiga sakkunniga källor, t ex från marken i kriget. Den skenbara rättvisan mellan en militärsupermakt med en ensam total diktator vid styret och vanliga människor som sprängs och lemlästas på grund av hans vanföreställningar måste nagelfaras istället för att ge båda sidorna samma dignitet. Det ska inte vara en debatt mellan förövaren och offret för att tittare ska komma fram till en slutsats, utan den slutsatsen har redan dragits i vår lagstiftning och förövaren ska behandlas utifrån den. Putin är faktiskt anmäld till domstolen i Haag för misstanke om bl a folkmord.

Den andra mentala brasklappen som man måste göra sig av med är att mediernas roll i kriser skulle vara att bli myndigheternas megafoner som det lätt blir med dagens format och allmänbildningsnivå. Det är inte så att myndigheterna kan eller ens ska alla gånger sköta allt. Till exempel just nu, när ukrainska flyktingar strömmar till vårt land, styrs medier av en mental diskurs av att det är Migrationsverket som ska sköta allt (den svenska modellen med myndigheter som styr). Istället för att se befolkningens engagemang som en styrka och belysa den, har det visat sig att man väldigt snabbt infantiliserar oss och artiklar om hur flyktingar riskerar att hamna hos pedofiler om enskilda familjer öppnar upp sina dörrar för dem. (Svenska pedofiler har i alla tider lockat barn från flyktingförläggningar, något som medier sällan rapporterat om). Perspektivet är hela tiden att myndigheterna gör och vi andra ska hålla oss undan. Men samhället är större än staten och medier ska ha ett perspektiv på hela samhället.

Andra exempel på det statliga perspektivet i medierapporteringen är att man inte problematiserar det faktum att många myndigheter under pandemin skalade ned sina funktioner och upptäckte en skön besparing i sina budgetar. Nu skalas det inte upp igen trots att samhället behöver det. Ett praktexempel på detta är polisens passhantering. Folket får vänta uppemot åtta månader för att få ett nytt pass pga. att polisen gjort av sig med sina handläggare. Fotoapparaten, digital inmatning av uppgifterna och trycket av passet i sig tar inte många timmar eller dagar så man borde kunna utfärda pass på löpande band. Men istället för att öppna och ta in personal kör man med samma webbaserade kösystem som under pandemin med begränsad tid för passhantering. Samma sak gäller regionernas blodprovstagning. Istället för att gå till nästa korridor till labbet när doktorn behöver blodprov skickas patienterna ut och de får logga in och beställa tid eller ringa och komma till central blodprovstagning med begränsade tider som det var under pandemin. Det som tog en kvart förr tar flera dagar idag. Det finns alltså mycket som talar för att myndigheterna inte tänker före, kan inte anpassa sig till situationen snabbt, och har inte folkets behov som första prioritet alla gånger. Detta behöver media förstå och börja granska istället för att bli de som indirekt försvarar eländet genom att inte ifrågasätta styrningen. Särskilt viktigt är detta när man kräver ansvar, så man inte alltid hamnar hos den politiska ledningen utan förstår att tjänstemän har självständiga plikter, skyldigheter, makt och ansvar. Det är bara att läsa grundlagarna.

Det är inte för sent för journalisterna gå tillbaka från sitt sluttande plan av finlandisering till sina rötter av allmänbildning, av minst två oberoende källor samt av en mission att rapportera och analysera det som sker så väl och verklighetsnära som möjligt. Och om jag var en redaktionschef skulle jag idag anställa en jurist som börjar analysera hur krigslagarna påverkar rapporteringen om de kickar in – både rent fysiskt, ska redaktionen evakueras till olika platser, finns mobila enheter att sända med, och innehållsmässigt: vem t ex får informera folket om en massevakuering, om expropriering av hus och bilar, eller till och med kapitulation?

Den bästa beredskapsstrategin för journalistiken är att ta kontroll över produktionen, kvalitetssäkra i enlighet med grundlagarna, skapa ordning och reda, samt förbereda sig för det värsta och hoppas för det bästa./

Kommentarerna modereras inte i förväg och omfattas inte av webbplatsens utgivningsbevis.

---

[1] Ekman, Sirkka-Liisa. (1993). Monolingual and bilingual communication between patients with dementia diseases and their caregivers. Umeå University Medical Dissertations. From the Department of Advanced Nursing, Umeå University and the Department of Geriatric Medicine, the Karolinska Institutet, Stockholm.

[2] Vådan av blind källtillit 24 feb 2022 Biblioteksbladet, Kajsa Klein, Jönköpings universitet

[3] Kan covid-19-strategin överklagas? Uppsats Förvaltningsprocessrätt JUAN01 Vårtermin 2021 Juridikum, Lunds universitet, Johanna Parikka Altenstedt

[4] RF 1 kap, 9 §

[5] Se coronakommissionens slutbetänkade SOU 2022:10

[6] Finlandisering – Wikipedia